Debatt: EU utnyttjar kryphål för avtalet om Västsahara

Nyligen frågade riksdagsledamoten Lotta Johnsson Fornarve (V) Sveriges jordbruksminister Sven-Erik Bucht (S) om regeringens inställningen till ett förlängt fiskeavtal mellan EU och Marocko gällande ockuperade Västsaharas fiskevatten.

Fornave frågade specifikt vem den legitima företrädaren är som kan godkänna ett förlängt fiske­avtal, är det Västsaharas befrielserörelse?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det riktigt allvarliga är att EU frågar det statliga marockanska och svartlistade gruvföretaget OCP i sin godkännandeprocess. Detta samtidigt som etiska pensionsplacerare, som exempelvis de svenska AP-fonderna, svartlistar bolag som är involverade i Västsahara-plundringen. 

Befrielserörelsen Polisario har framgångsrikt drivit frågan om fiskeavtal till EU-domstolen, och trots överklagande från både Sverige (!) och Frankrike, har befrielserörelsen vunnit. Fiskeavtalet som EU vill förlänga, strider mot folkrätten enligt EU-domstolen. Det är oomtvistat.

Det finns dock en öppning som EU nu försöker nyttja.

Det västsahariska folket kan godkänna ett fiskeavtal, om vinsterna därtill kommer dem till del. Detta är vederlagt i internationell rätt. Att västsaharierna sedan 1975 är ockuperade är förstås ett problem, då de därmed saknar grundläggande mänskliga rättigheter. FN-styrkan Minurso som finns i landet saknar mandat att övervaka mänskliga rättigheter. Därför rankar ansedda Freedom house åter ofriheten i Västsahara i paritet med Nordkorea.

Att västsaharierna ännu inte har fått  folkomrösta om sin självständighet i FN:s regi, är ett annat problem. Folkomröstningen utlovades i och med fredsavtalet som FN och den Afrikanska unionen medlade fram redan 1991. Dock finns alla röstlängder klara och förvaras av FN. I princip behöver ett datum bestämmas, men Marockos bundsförvant Frankrike blockerar både folkomröstning och MR-mandat. Samma bundsförvant överklagade när befrielserörelsen vann i första omgången i rättsprocessen.

Utan möjligheter till att fritt få ge sitt godkännande, så finns självklart möjligheten att vända sig till den part som anses vara västsahariernas legitima företrädare. Såväl FN som den Afrikanska unionen anser att det är befrielserörelsen Polisario som är landets legitima representant. Polisario säger nej till alla handelsavtal som sker mellan EU och Marocko, som inkluderar Västsahara. Det är de rika naturtillgångarna som är orsaken till ockupationen, och att förlänga avtalen innebär att ockupationen får fortsätta. Det är inte svårt att förstå varför befrielserörelsen säger nej.

EU försöker i stället med stöd av den svenska regeringen att lansera ”andra” representanter för det västsahariska folket. När Fornarve frågade Bucht om vem som är den legitima representanten, så svarade denne så här i riksdagen:

”När det gäller frågan om Polisario har EU-domstolen inte sagt att Polisario är den enda representanten utan att Polisario är en representant”, svarade Bucht den 28 maj i år.

En av dessa ”representanter” som EU har tillfrågat är det statligt ägda marockanska fosfatbolaget OCP, som därtill är svartlistade av flera etiska placerare. Organisationen WSRW redogör för alla ”representanter” som EU tillfrågat. I korthet säger det västsahariska civilsamhället och solidaritetsorganisationer nej tack till att delta i EU:s godkännandeprocess och menar att det är Polisario som ska tillfrågas.

Enligt WSRW har EU tillfrågat det statliga OCP och västsaharier i ockuperade delen, som valts i de lokala marockanska regionvalen i ”Södra Marocko”.

Att en majoritet av svenska etiska placerare, inte minst samtliga AP-fonderna, svartlistar bolag som är involverade i fosfatimport från ockuperade Västsahara, borde få även Bucht att inse att något är fundamentalt fel med EU:s godkännandeprocess.

Att det finns ”folkvalda” väst­saharier som säger ja till fiskeavtalet mellan EU och Marocko är självklart intressant. Det fanns även under Andra världskriget personer som valde att samarbeta aktivt med ockupationsmakter.

Att Bucht och EU vill acceptera ett godkännande av fiskeavtalen med Marocko gällande Västsaharas fiskevatten, är inte längre en hypotetisk fråga. Det är snart ett fullbordat faktum. Därtill lär det komma ett rungande ja från det statliga fosfatbolaget OCP, vars plundring får etiska placerare att ta fram sin svartaste stämpel.