Debatt: EU-parlamentets nye talman - en motor för högerpopulism

Europaparlamentet har kommit till ett vägskäl. En ny talman har installerat sig – högerpopulisten Antonio Tajani. Med det bröts oåterkalleligt den gamla storkoalitionen mellan socialdemokrater och den konservativa partigruppen EPP. Efter många år av givande och tagande och långtgående kompromisser, väntar nu en mer konfliktfylld debatt med tydliga höger- och vänsterlinjer.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När Sverige gick med i EU 1995 leddes unionen av Jacques Delors, en fransk socialist. Och i många medlemsländer styrde starka socialdemokratiska regeringar. 

I dag är de två största socialdemokratiska partierna i Europa det svenska och det rumänska partiet. På andra håll har vi blivit färre. Och de som tar utrymmet är inte vänstern eller de konservativa, utan högerpopulisterna.

Länge delade de konservativa vår syn att det inte var rimligt att en partigrupp skulle dominera alla maktpositionerna i de tre stora EU-institutionerna; kommissionen, ministerrådet och parlamentet. Åtminstone inte så länge majoriteten bara bestod av ett tjugotal röster.

Valet av Berlusconis forne megafon, Tajani, till parlamentets talman är en tydlig markering från de konservativas sida – tillsammans med den liberala gruppen, som uppseendeväckande nog ställde sig bakom uppgörelsen.

Det handlar om en väldigt hård höger som nu tar över, en höger som exempelvis inte tycker att fackliga rättigheter är något EU ska driva på för, att kvinnors rättigheter inte är en prioriterad fråga och att abortmotstånd är en strikt nationell angelägenhet.

Sedan tidigare vet vi också att Tajani som EU-kommissionär, hade fingrarna djupt begravda i Volkswagen-skandalen, den så kallade dieselgate. 

Och även om han som talman i EU-parlamentet inte är direkt inblandad i varje fråga, så påverkar valet av en högerpopulist hela stämningen i parlamentet och därmed också arbetsprocessen. Tajani blir en motor för högerpopulism. 

Den omedelbara konsekvensen för oss socialdemokrater är färre kompromisser och en tydligare socialdemokratisk politik. Vissa hävdar att vi därmed riskerar att förlora inflytande. Men vi är inte beredda att kompromissa med partier som slagit in på en helt annan väg, bort från det samhälle vi eftersträvar och de värderingar om allas lika värde och rätt som vi bygger våra uppfattningar på.

EU har redan ett demokratiproblem. Få känner sig representerade av EU:s institutioner och det finns en misstro mot vad EU kan erbjuda i form av folkligt förankrad politik. I många medlemsländer finns dessutom en växande misstro mot EU-projektet som sådant. Frågan allt fler ställer sig är om det verkligen är möjligt att gå samman 28 olika länder och hitta en gemensam politik? 

Min förhoppning är att en tydlig vänsterlinje i parlamentet – där vi konkret visar vad vi kämpar för och vilket slags Europa vi vill se – ska leda till en vitalisering av den politiska debatten. Att visa på tydliga alternativ är en del av vår demokratiska skyldighet.

Och det är bråttom. Vi har flera viktiga frågor på dagordningen i Europa. Bland annat den för oss svenska socialdemokrater så viktiga frågan om arbetstagares villkor och sociala rättigheter och om den svenska modellen. 

En första delseger vann vi härom veckan när parlamentet röstade för ett socialt protokoll. Vårt mål är att rätten till schysta villkor och människors trygghet på sikt ska skrivas in i EU:s grundlag, fördraget, för att väga lika tungt som företagens ekonomiska fri- och rättigheter.

Men det allvarligaste och farligaste i EU är den fortsatt höga arbetslösheten. Fortfarande saknar omkring 20 miljoner ett arbete att gå till. Många är människor mitt i livet som förlorat sina arbeten efter många år, men många är också unga utan möjligheter att hitta ett första jobb. 

Vi måste se till att alla har ett jobb att gå till. Vi måste se till att det skapas nya arbetstillfällen, och att folk har rätt kvalifikationer för de jobben. 

Och vi måste se till att de, vars arbeten försvinner och aldrig kommer tillbaka, får en chans att ställa om och hitta en ny plats på dagens och framtidens arbetsmarknad.

De 20 miljoner arbetslösa i Europa är precis samma tidsinställda bomb som de var för snart 100 år sedan. Hur väl vi lyckas beror väldigt mycket på vilka valda ledare vi har i medlemsstaterna, om de är ledare som vågar inse vilken bomb de sitter på.