Debatt: EU måste öka pressen på Rwandas regering

Situationen i östra Kongo-Kinshasa fortsätter eskalera efter att M23-trupper, understödda av Rwandas regering, invaderat staden Goma. Tusentals har dödats, hundratusentals kongoleser har tvingats fly i regionen, över 1,5 miljoner barn är i behov av skydd och dessutom har ett tiotal FN-soldater hittills dödats i striderna. Vittnesmål talar om kroppar som ruttnar på gatorna. Och samtidigt: det fruktansvärda och omfattande sexuella våldet.

Kan inte beskrivas som något annat än som ett helvete på jorden. 

Tidigare i veckan kunde vi läsa om massvåldtäkter på ett fängelse i Goma där hundratals kvinnor våldtogs och sedan brändes ihjäl. Den ställföreträdande chefen för FN:s fredsbevarande styrka baserad i Goma beskrev händelsen: “They were all raped and then they set fire to the women’s wing. They all died afterwards.”

Det som utspelar sig i Goma och östra Kongo kan inte beskrivas som något annat än som ett helvete på jorden. 

EU har fördömt våldet, invasionen och Rwandas stöd till M23-rebellerna och kräver att M23 och rwandiska styrkor omedelbart drar sig tillbaka, samt att förövarna hålls ansvariga. Men ord tycks inte påverka Rwandas regering. Därför måste Sverige och EU omedelbart sätta högre press och riktiga konsekvenser bakom fördömandet.

För att få Rwanda att dra tillbaka M23-trupperna från kongolesiskt territorium vill vi se:

• Ett stopp för EU:s militära stöd till Rwanda. Kan vi inte garantera att det militära stödet går till det som det är avsett till kan vi inte ge militärt stöd. EU-pengar ska aldrig riskera att finansiera M23:s krigsbrott mot civilbefolkningen i Kongo.

• Att EU:s avtal om kritiskt råmaterial med Rwanda hävs. Vi vet att det finns stora ekonomiska intressen kopplade till konflikten i regionen, inte minst vad gäller tillgång till mineraler. Det avtal som EU signerade med Rwanda för ett år sedan bör hävas då det i nuläget finns stor risk för att kritiskt råmaterial från Rwanda är så kallade “blodmineraler”, och att handeln används för att finansiera rebellgrupperna. 

• Ett stopp för Sveriges och EU:s bistånd till den rwandiska regeringen. När M23-trupper gick in i Goma 2012 drog givarna in 240 miljoner dollar i bistånd till Rwanda för att sätta politisk press på Rwandas regering. M23 drog sig senare tillbaka. Samtidigt som vi sätter press på Rwandas regering ska civilsamhället i Rwanda inte drabbas av det som regeringen gör. 

• Sanktioner mot individer i Rwandas regering som kan kopplas till krigsförbrytelser i Kongo och till olaglig mineralutvinning.

• Att EU:s och Sveriges humanitära bistånd, framför allt med fokus på sexuella och reproduktiva rättigheter, ökar. Inte minst givet rapportering om att sexuellt våld används i krigsföringen. 

• Ökad press på säkerhetsrådet att agera mot Rwanda, som måste få M23 att lämna området för att få tillstånd en långvarig vapenvila och att fredsförhandlingar påbörjas skyndsamt. 

Västvärldens oförmåga att agera när uppenbara brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter sker på den afrikanska kontinenten är oförsvarligt. När Ryssland invaderade Ukraina möttes det av ett resolut motstånd, med sanktionspaket, hävda samarbeten och bojkott som följd. Det var bra. När stater överträder internationella bestämmelser och den regelbaserade världsordningen sätts på prov behöver omvärlden reagera kraftfullt. Så har det inte varit efter de senaste veckornas katastrofala utveckling i Kongo. 

Tror vi på internationell rätt, på mänskliga rättigheter och på en regelbaserad världsordning är det vår skyldighet att stå upp för Kongo nu. Det är dags för Sveriges regering och EU att agera – vackra ord om rätt och fel räcker inte.