Debatt: EU måste budgetera bort extremhögerns sabotage

Lika rättigheter på pappret saknar betydelse om de inte respekteras och kan utkrävas i verkligheten. EU måste slå vakt om de grundläggande rättigheterna och försvara dem i praktiken.

När det svenska institutet för mänskliga rättigheter, i sin årsrapport konstaterar att “klimatkrisen, geopolitiska konflikter, demokratins tillbakagång och tilltagande hot mot den personliga integriteten påverkar människors möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda, även i vårt land”, svarade Sverigedemokraterna med att institutet borde läggas ned. 

Det är inte en ovanlig reaktion från extremhögern runt om i Europa. De är inte intresserade av att ha starka, oberoende organ som granskar och följer upp att mänskliga rättigheter inte bara är vackra ord på pappret, utan kan utkrävas och efterföljas i verkligheten. 

Enligt både svensk lag och EU:s fördrag, ska alla människor ha lika rättigheter oavsett till exempel kön, sexuell läggning, etnicitet, religiös tro och tillhörighet, funktion eller ålder. Men den medvetne kan med enkelhet konstatera att alla vackra rättigheter på pappret inte verkar ha bäring på en verklighet, där var femte EU-medborgare har blivit diskriminerad. 

En central del av arbetet mot diskriminering är de allt för okända jämställdhetsorganen. De är oberoende institut som ska följa upp och utreda diskriminering, och ge stöd till de som utsätts. Enligt EU-lag ska varje EU-land tillsätta ett sådant organ. 

I Sverige är det diskrimineringsombudsmannen (DO) som har detta uppdrag. Därtill har vi, efter utdragen (miljöpartistisk) kamp, ett institut för mänskliga rättigheter – tillika  den verksamhet som Sverigedemokraterna vill lägga ned. 

Runt om i EU:s medlemsländer ser jämställdhetsorganen olika ut. Ofta är de en nagel i ögat på politiker som helst vill låtsas att diskriminering inte pågår. Ett vanligt sätt att kväva dessa verksamheter, är att strypa budgeten och med det förutsättningarna för dem att utföra sitt uppdrag. 

Konsekvensen blir att diskrimineringen osynliggörs, de som utsätts har ingenstans att vända sig, en oberoende kritisk röst tystas och lösningarna på hur vi kan komma åt diskrimineringen presenteras inte. 

Det blir svårare för makthavare att komma undan med argument av typen “Vi har inte jättestora problem med diskriminering och rasism i Sverige”, vilket SD:s Ludvig Aspling försökt med , när oberoende granskning visar på det motsatta.

Därför måste EU, nu mer än någonsin, slå vakt om de grundläggande rättigheterna och stå upp för de oberoende jämställdhetsorganen. 

I en ny lagstiftning som jag just nu förhandlar om i EU-parlamentet, arbetar vi för att alla jämställdhetsorgan ska garanteras tillräcklig finansiering för att kunna utföra sitt uppdrag. Därtill ges resurser till att bli mer synliga och tillgängliga för de som utsätts för diskriminering och för att kunna driva rättsprocesser och försvara de mest utsatta. 

Det handlar helt enkelt om att få på plats de verktyg som krävs för att lika rättigheter inte ska stanna vid vackra ord på papper, utan respekteras och kan utkrävas, i verkligheten.