Debatt: EU behöver göra mer för att hjälpa Ukraina

I dagarna är det tio år sedan de stora demonstrationerna, Euromajdan, startade i Ukraina. Hundratusentals demonstranter insvepta i EU-flaggor gav sig ut på Kyivs gator i protest mot ett styre som hellre vände blicken mot Kreml än mot Bryssel.

Trots att protesterna blev våldsamma och över 100 människor miste livet, gav ukrainarna inte upp. Beslutsamt genomförde de en revolution och avsatte en president för att fullfölja sin önskan om att vara del av den europeiska familjen och kunde så småningom skriva under samarbetsavtalet med EU. Men till ett högt pris. Att Ukraina valde Europa accepteras aldrig av Putin. Kriget i östra Ukraina och annekteringen av Krim visade att den ryska ledningens syn på Ukraina som en lydstat inte bara var retorik. 

När man ser tillbaka på den här tiden och omvärldens, även Sverige och EU:s passivitet blir man bedrövad. Väst svek Ukraina. Trots Rysslands uttalande ambition och kränkning av ukrainskt territorium så uteblev de skarpa reaktioner som behövts. De sanktioner som infördes mot Ryssland då var som att ge en mordbrännare några dagsböter.

Samtidigt som det, inte minst bland Europas gröna och vänsterorienterade krafter, fanns en eufori kring den tyska energiomställningen knöts banden mellan Ryssland och Tyskland allt tätare på Östersjöns botten, trots varningarna om att Ryssland under Putin slagit in på en farlig väg. Kärnkraften ersattes med rysk gas. 

Den mjuka inställningen till Ryssland fortsatte även efter annekteringen av Krim. Nord Stream-ledningarna kan idag inte beskrivas som annat än ett monument över historisk naivitet. 

Det finns bara en väg framåt, att Ukraina vinner kriget och får tillbaka varje kvadratmeter. 

Idag, ett decennium efter Majdan, slåss Ukraina inte bara för sin egen existens, utan för oss och varje lands rätt till suveränitet. Kriget tar inte slut om Ukraina får slut på vapen eller slutar försvara sig. Det skulle bara ge Putin aptit på mer. Ockupation är inte fred.

Europa behöver göra mer. Ukraina behöver mer stöd och mer vapen, både i kvalitet och kvantitet. För det finns bara en väg framåt, att Ukraina vinner kriget och får tillbaka varje kvadratmeter.

Vi måste göra mer för att pressa tillbaka den ryska ekonomin för att försvaga krigsmaskineriet. Trots historiskt tuffa sanktioner så är det uppenbart inte nog. Svenska storföretag som med utstuderade upplägg rundar sanktionerna, eller tobaksindustrin som fortfarande helt sanktionsfritt plöjer in miljarder på den ryska marknaden, visar att det fortfarande går att tjäna pengar på kriget. 

Sanktionerna måste vässas och straffen för sanktionsbrott skärpas och vara lika stränga i hela EU. 

Vi kan inte än en gång vända Ukraina ryggen. Nu är det vår skyldighet att välkomna dem in i EU. De som gav sig ut på gatorna under Majdan, och de som slåss vid fronten idag, måste få ett erkännande att deras modiga insatser inte var och är förgäves.

Efter den fullskaliga invasionen ansökte Ukraina om medlemskap i EU. Tio år efter Euromajdan nådde landet en historisk milstolpe på sin väg till att bli fullvärdig medlem i EU. EU-kommissionen presenterade sin utvärdering om hur Ukraina lyckats leva upp till de krav som ställts för att förhandlingar ska inledas. Rapporten visar att parlamentet i Kyiv har lyckats väl, trots den pressade situationen.

Att vi stödjer Ukraina och välkomnar landet som ny medlem i unionen är det minsta vi kan göra. Men det ställer också krav på oss att forma ett Europasamarbete som fungerar för fler. Det är så vi bygger fred i framtidens Europa.