Debatt: Ett orättvist pensionssystem är också ohållbart

Riksdagen har röstat igenom en höjning av åldern för när den allmänna pensionen kan tas ut från 61 års till 62 års ålder, från nästa år. Den ska höjas ytterligare fram till år 2026 till 64 års ålder och därefter indexeras efter utvecklingen av medellivslängden med hjälp av en så kallad riktålder.

Syftet är att göra pensionssystemet mer hållbart genom att ytterligare anpassa pensionerna till den demografiska och ekonomiska utvecklingen. Den påstådda hållbarheten köps dock till priset av minskad rättvisa.

De förväntade effekterna av höjningen av pensionsåldern blir ett hårt slag mot de äldre som har det sämst ställt. Ersättningsnivåerna är sedan tidigare knutna till medellivslängden genom det så kallade delningstalet, och nu knyts alltså även pensionsåldern till medellivslängden (genom riktåldern). Man tar inte alls i beaktande att det finns stora skillnader i livslängd mellan olika grupper: de högutbildade lever till exempel i genomsnitt fem år längre än de lågutbildade, och i vissa grupper (lågavlönade kvinnor) ökar medellivslängden inte alls. Att en ökning av livslängden i stort leder till högre pensionsålder och lägre ersättning (om man går vid en viss bestämd ålder) måste betraktas som djupt orättvist i avsaknad av en flexibel pensionsålder.

Men det är också viktigt att diskutera orättvisorna i det pensionssystem som ersatte ATP-systemet för 20 år sedan, och som nu är föremål för en mindre revision. Det finns mycket kritik som kan riktas mot detta system (och sättet på vilket det infördes), men vi vill här lyfta fram tre punkter som särskilt viktiga:

Systemet är finansierat med en fast avgift, som inte kan höjas när tiderna är dåliga. Istället slår ”bromsen” till och pensionerna sjunker.
Inbetalningarna till det allmänna pensionssystemet sker bara på löner upp till 40 250 kronor per månad (7,5 inkomstbasbelopp). Upp till denna gräns avsätts normalt 4,5 procent till tjänstepension, men över denna gräns avsätts stora belopp (30 procent) till tjänstepensionen. En höjning av taket skulle öka den allmänna pensionens betydelse och göra systemet mer legitimt.
7 av de 23 procent som en normalinkomsttagare avsätter till allmän pension och tjänstepension går till fonder, och vilken avkastning dessa ger är helt beroende av börsutvecklingen. Om börsen går dåligt och den demografiska och ekonomiska utvecklingen inte är gynnsam kan det gå illa. Återigen läggs all risk på pensionärerna.

Rättviseaspekterna är helt centrala i utformningen av ett hållbart pensionssystem. Medborgare i en modern välfärdsstat bör kunna förvänta sig en acceptabel levnadsstandard genom hela livet. Enligt en undersökning från SPF kan de som har arbetat med de tio vanligaste yrkena i Sverige och som pensionerar sig i år förvänta sig en allmän pension på cirka 45 procent av slutlönen. För många av dessa har 40 års arbete inte resulterat i en mycket högre pension än om de inte hade jobbat alls. Enligt en rapport från Pensionsmyndigheten från förra året har dessutom 12,1 procent av de äldre en ”relativ låg ekonomisk standard”, med andra ord under gränsen för relativ fattigdom i Sverige.

Om vi fortsatt vill ha en fungerande välfärdsstat med universella socialförsäkringslösningar så är det avgörande viktigt att rättviseaspekterna på pensionssystemet noggrant genomlyses. Vi måste få till stånd en omfattande offentlig debatt om dessa frågor. De är alldeles för viktiga för att lämnas till konsensusbeslut bakom lyckta dörrar.

///

Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi, Göteborgs universitet

Eric Brandstedt, forskare i filosofi vid Göteborgs Universitet och Institutet för Framtidsstudier, Stockholm