Debatt: Ett hån mot alla som dog i Hiroshima och Nagasaki

I år är det 80 år sedan USA släppte atombomber i Japan, först i Hiroshima och tre dagar senare i Nagasaki. Detta är första och enda gången i mänsklighetens historia som kärnvapen använts. Totalt avled cirka 200 000 civila omedelbart av sprängningarna och ytterligare ett stort antal dog senare av skador, bland annat strålningsskador av radioaktivitet. 

Gräsrotsrörelsen Nihon Hidankyo, som grundades 1956 av överlevande och som förra året mottog Nobels fredspris, har outtröttligt kämpat för att uppnå en värld fri från kärnvapen och som genom sina vittnesmål förklarat varför dessa massförstörelsevapen aldrig någonsin får användas igen. 

De humanitära konsekvenserna är och har varit katastrofala. Än idag är atombombssprängningarna ett djupt nationellt trauma i Japan. 

Mot bakgrund av ovan nämnda omfattande och väldokumenterade erfarenheter är det extremt häpnadsväckande att politiker och debattörer i Europa öppet börjar förespråka utplacering av kärnvapen. 

Sveriges ledande politiker tycks inte finna något märkligt med denna antiintellektuella och oetiska hållning.

Frankrikes president Emmanuel Macron har öppnat för en diskussion kring hur Europa kan skapa sig större svängrum för bland annat kärnvapenavskräckning, mot bakgrund av att Europa inte längre kan förlita sig på USA:s militära beskydd mot Ryssland så länge Donald Trump är president. 

Sveriges ledande politiker tycks inte finna något märkligt med denna antiintellektuella och oetiska hållning. Statsminister Ulf Kristersson (M) menar att det är ”bra” att europeiska länder har kärnvapen så länge Ryssland har det. Och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdar att det ”just nu” inte är ett alternativ att Europa skulle ha en egen kärnvapendoktrin utanför Nato.

Avskräckningseffekten som teori innebär att ett land med tillräckligt kraftfulla vapen ämnar avskräcka andra länder från att anfalla. Man avser inte att använda kärnvapen, utan man har dem som en form av ”säkerhetsgaranti”. Med andra ord går syftet med kärnvapen hand i hand med terrorismens grundfilosofi: Att sprida skräck och i slutändan riskera att drabba oskyldiga. Rent metodiskt garanterar avskräckning aldrig att något inte kan gå fel. 

En klar majoritet av världens stater har därför fördömt tillverkning, testning och användning av atombomber. I september 2017 beslutade en majoritet i FN:s generalförsamling om förbud mot kärnvapen (TPNW). International campaign to abolish nuclear weapons (Ican), som är en internationell koalition av 468 civilsamhällsorganisationer i 101 länder och som mottog Nobels fredspris 2017, har under många år kämpat för ett förbud mot kärnvapen. Sverige stödde först förslaget, men än idag vägrar den svenska regeringen att underteckna avtalet med hänsyn till Natomedlemskapet. 

I Sverige har kärnvapenretoriken dessvärre normaliserats i den säkerhetspolitiska debatten de senaste åren, något som i sin tur riskerar att underlätta för införande av kärnvapen på svenskt territorium. Detta är ett hån mot de överlevande från Hiroshima och Nagasaki. Är dessa röster inte värda att ta på allvar?

När ska svenska medier ta sitt uppdrag på allvar och ställa kritiska frågor till regeringspartier och oppositionen om denna extremt farliga utvecklingsriktning? Anser våra förtroendevalda politiker att kärnvapen – som de facto utgör ett hot mot mänskligheten och planeten – är förtroendeingivande åtgärder som minskar spänningarna i de internationella relationerna? Utifrån vilket mandat agerar våra statsråd för att kärnvapen ska ingå i ens lands arsenal eller att ett land blir medansvarig i händelse av användning av kärnvapen?

Filip Hallbäck, film- och litteraturvetare samt manusförfattare

Kamal El Salim, filmare och skribent

Erika Olofsson Liljedahl, författare

Johanna Darnéus, freds- och konfliktvetare och journalist

Gunnar Sandell, journalist

Lena M. Fredriksson, journalist och författare

Ellen Helker-Nygren, skribent

Nadja Al-Malki, genusvetare och aktiv i Nätverket för alliansfrihet & fred