Ett annat sätt att segra – OS året runt, världen runt!

Jag menar allvar. Jag tror det är det mest fredsbevarande vi kan hitta på just nu.

Jag är ingen idrottsfantast men jag gläds förstås över medaljerna som kommer in och det är med en viss tillfredsställelse jag, tillsammans med flera andra, som är proffs på att kommentera, konstaterar att det är kvinnorna som står för segrarna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Idrotten breder ut sig i tidningar och tv-tablåer, vi får hålla på de blågula och vi får heja på i uppförsbackarna. Blir det bakslag finns det alltid en bra förklaring. Vallan t.ex. Ingen skugga faller på de tävlande hjältinnorna och hjältarna. Prestationerna är värda guld även om det inte alltid blir medalj. Det är försnack och mellansnack och eftersnack i varenda studio i varenda kanal.

Och det bästa med alltihop – det är avspänning. Nordkoreas diktator skickar sin syster till Sydkorea, mitt i brinnande tävlan med Trump om vem som har den största kärnvapenknappen. Gränser överskrids, höga politiker möts, ja krig ställs till och med in ibland. Tillfällig vapenvila p.g.a. OS eller VM eller något annat evenemang där nationernas ära står på spel. Turneringar får inte störas av taktfasta arméer. Medaljhopp får inte äventyras av fallande medeldistansrobotar.

Jag har läst att det motsatta hänt också – att idrotten orsakat krig. Det handlar om det så kallade fotbollskriget mellan El Salvador och Honduras 1969. El Salvador besegrade Honduras i fotboll i VM-kvalet och man inledde ett krig mot varandra som varade i 100 timmar. Kriget orsakades inte egentligen av fotbollsmatchen, utan det hade funnits starka spänningar mellan dessa länder men fotbollsmatchen lär ha varit den tändande gnistan.

Och visst är det problem när stora supporterklubbar ska slåss om vilket lag som är störst, bäst och vackrast, helst både före, under och efter matchen. Stora säkerhetspådrag krävs, skadegörelse är vanligt, allt till stora kostnader för samhället. Och många skräms av de brölande supporterklubbarna när de drar genom staden.

Och det finns andra problem. Doping, mobbing, sexuella kränkningar, övergrepp och skriande brist på jämställdhet, bland annat när det gäller ersättningar och ekonomiska prioriteringar.

Filosofen Torbjörn Tännsjö har till och med varnat för att när vi som publik uttrycker vår starka beundran för personen som vinner så leder detta samtidigt till att vi föraktar förloraren. Han menar att elitidrotten förmedlar ett övermänniskoideal där vinnarna är de värdefulla och förlorarna blir då mindre värdefulla och därför värda att förakta. Det är nog att hårdra det hela men visst finns det nationalism i idrotten. De nationella flaggorna är av central betydelse när idrottstrupperna tågar in på arenorna.

Just därför, just för att det här är ett annat sätt att mäta sin styrka på än med våld och vapen, så borde vi kunna ställa om. Från krigsmakt till idrottsmakt. Från krigshögskola till Idrottshögskola. Från militära trupper till idrottstrupper. Stående brigader som får svinga sig i barrar, hoppa över hinder, springa fort, skjuta prick och allt det där som det tävlas i. Vi påbjuder allmän mönstring för att ta ut talangerna tidigt. Kvinnor som män. Vi sätter upp förberedande idrottsförskola, idrottsgrundskola, idrottsgymnasium, idrottshögskola, kandidat och masterutbildningar och träning, träning, träning.

Stående idrottstrupper som åker jorden runt och deltar i Europamästerskap, Världsmästerskap och OS. Ständigt pågående. Ständigt nya nationella segrar varvade med bakslag. Ett annat sätt att få segra. Idrott i stället för krig.

Fram för idrottism i stället för militarism!