Debatt: Ensamkommande barn lämnas i sticket

Det måste nu erkännas – de cirka 35 000 ensamkommande yngre som nådde oss med flyktingvågen 2015 har inte bemötts anständigt. Visst har frivilliga organisationer och enskilda personer gjort enastående insatser för att stödja dessa asylsökande, men de politiska besluten har präglats av den iskalla tidsandan.

Prioriteringen har varit att skicka tillbaka så många som möjligt. Till och med ungdomar som aldrig varit i Afghanistan (utan vuxit upp som flyktingar i Iran) har sänts till Kabul. Mottagandet i detta våldsdrabbade land har dessutom haft påtagliga brister.

Då minderåriga enligt våra regler får en mer human behandling än andra har den exakta åldern varit viktig för de sökandes möjligheter. Betydande ansträngningar har gjorts för att fastställa om de fortfarande var under 18 år. De metoder som använts har kritiserats skarpt också från medicinskt håll, men fattade beslut var dem som gällde.

Dessutom har regeln varit att den fastställda åldern skulle baseras på tidpunkten för migrationsverkets beslut, inte på när flyktingen lämnat in sin ansökan. Verkets väntetider har varit långa och flera sökande passerade 18-årsgränsen när de väntade i kön.

Röda Korset har påpekat att inte ens nu är alla ärenden från 2015 slutgiltigt avgjorda. Det finns således ungdomar som varit i någon form av migrationsrättslig process i drygt fyra år. Bara det borde stämma till eftertanke.

Själva boendet är en verkligt kritisk aspekt. Civilsamhället har hjälpt många, men hanteringen på myndighetsnivå har skapat problem. När en ungdom bedöms vara 18 år har kommunen inte längre något formellt ansvar för boendet, utan detta överförs på Migrationsverket. Det i sin tur har tvingat fram flyttningar som allvarligt försvårat möjligheten till integration.

Gymnasielagen var tänkt att ge unga ensamkommande en ny chans - om de studerade seriöst och sen kunde ordna en genuin anställning inom ett halvår. Lagen var till sin utformning en kompromissprodukt, med påtagliga brister. Det insåg också de som röstade för lagen i riksdagen. Men alternativet var inget alls, alltså utvisningar.

Röda Korset har nu i en rapport om den humanitära situationen för de ensamkommande unga visat konsekvenserna av denna lag. Visserligen har många av ungdomarna verkligen fått möjlighet att stanna och slutföra sina studier. Det har varit positivt. Men samtidigt har många andra farit illa av att inte ha ett stabilt boende. De har dessutom drabbats av att utbildningsplatserna är få och att det har varit mycket svårt att på kort få en fast anställning efter studierna.

Det finns ingen rätt till boende för de som sökt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen. Varken myndigheter eller kommuner behöver ta ansvar för att ordna boendeplatser. Resultatet är att många av de berörda ungdomarna nu hamnat i akut hemlöshet. Att det påverkar studier eller jobbsökande är uppenbart.

Röda Korsets rapport påtalar en serie mycket allvarliga konsekvenser. En är förekomsten av psykisk ohälsa. Den kan bottna i händelser i hemlandet eller upplevelser under själva flykten. Men ohälsan tycks också ha uppstått eller förstärkts av den utdragna asylprocessen och andra svårigheter här.

De ensamkommande ungdomar som medverkat i Röda Korsets rapport beskriver att situationen i Sverige ”påverkat dem mycket på grund av bland annat långa asylprocesser, tillfälliga uppehållstillstånd, osäkra boendesituationer, rasism, osäkra framtidsutsikter, dålig ekonomi liksom oro och saknad efter familj. Flera beskriver koncentrationssvårigheter i skolan med anledning av hög stress och osäkra levnadsförhållanden”.   

Detta är faktorer som gjort att en del av de utsatta blivit offer för sexhandel, droghandel, kriminalitet eller utnyttjats som billig arbetskraft. Antalet rapporterade självmordsförsök är högt. Allt detta är en tragedi som nu tycks vara i växande.

Dessa ungdomar offrade mycket för att ta sig hit. Och de hade förhoppningar om att smälta in i vårt samhälle, med vår kultur. Och att bidra till våra fortsatta framsteg. Men vi har svikit deras förhoppningar.

Vi har skickat bort flera av dem till ett våldsladdat land. Andra har hållits på halster i dryga fyra år med en tärande osäkerhet. Vi har med ena handen öppnat möjligheten till studier och att få söka jobb. Men med andra handen saboterar vi den möjligheten genom åtgärder som gör det hopplöst svårt för många av dem att fungera i skolbänken eller i ett jobbsökande.

Lyckligtvis finns ett annat ”vi” i vårt land. Alla de människor i Röda Korset, Rädda Barnen och andra organisationer liksom enskilda som försökt verka för dessa ungdomars behov och mänskliga rättigheter. De har varit den viktiga motpolen.

Man kan bara hoppas att den sittande parlamentariska kommittén om migrationsfrågorna verkligen lyssnar deras röster.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.