Debatt: En tvåstatslösning är ännu möjlig

Israels taktik är att ta en bit mark i taget av Palestina för att till slut kunna skapa ett Storisrael. Hur det blir med palestiniernas miljoner är en andrahandsfråga, om ens det.

Israel har lämnat FN:s delningsplan från 1947 bakom sig, den plan som gav den judiska befolkningen 55 procent av Västbanken, och på vars rekommendation staten Israel utropades 1948. Sedan dess har de tagit område efter område från palestinierna som idag bara styr över mindre än 18 procent. Resten är under israeliskt kommando. Nu förklarar USA, i konflikt med FN, EU, Sverige och internationell lag, att det är i enlighet med denna folkrätt som Israel har rätt att erövra palestinsk mark och förklara det som sitt. Häpnadsväckande, men Trump-administrationen tror att den kan sätta sig över internationell lag.

Det var en gång president Woodrow Wilson som, i en fredsuppgörelse efter första världskriget, föreslog bildandet av Nationernas förbund, senare FN, och det var Eleonor Roosevelt som arbetade fram deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Amerikaner spelade alltså en avgörande roll i upprättandet av en internationell världsordning. Det var då det. Nu bryter USA mer än någonsin tidigare mot vad Wilson och Roosevelt stod för.

Israel och Palestina är epicentrum i konflikten mellan öst och väst. Om den klaras upp skulle situationen kunna vara en annan i detta område.

Trots allt är en tvåstatslösning ännu möjlig. Det finns förslag på att de stora israeliska bosättningarna i närheten av Jerusalem skulle kunna bytas mot likvärdigt israeliskt territorium till palestinierna. Det rör sig om cirka två procent. De israeler som befolkar övrig mark borde i första hand erbjudas att bli palestinska medborgare. Denna operation borde inte vara svårare än att 1,5 miljoner palestinier är bosatta i Israel och är israeliska medborgare. De som inte vill stanna kan flytta till Israel, dit de enligt israelisk lag (law of return) alltid är välkomna som judar, eller söka till någon annanstans i västvärlden. Jerusalem kunde bli huvudstad för båda. Staden är i praktiken redan delad. Jerusalem är också en helig stad för judar, kristna och muslimer. Detta har man hittills alltid tagit hänsyn till och skapat särskilt skydd för de tre religionerna.

Jag kan inte undgå att citera några ord från Första Moseboken (Moseböckerna är judendomens lag och tro/Torah). Abraham och hans brorson Lot hade var för sig stora boskapsjordar som vandrade omkring på samma område i Palestina. Abraham var mycket rik. Loa var mindre rik. Fåraherdarna kom i delo med varandra, kanske utbröt det rent av slagsmål.

”Då sade Abraham till Lot: Inte skall det råda osämja mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för oss? Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger går jag åt vänster.” Så skildes de åt i sämja. Lot såg ut över Jordanslätten och såg hur vattenrik hela trakten var. (Första Moseboken kap. 13:1-10)

Judar och palestinier har samma anfader, Abraham. Tjänstekvinnan Hagar fick Ismael eftersom Sara var barnlös. Därefter blev Sara också gravid och födde sonen Isak. Judar är Isaks efterkommande och palestinier är Ismaels efterkommande. De är alltså halvbröder. Israel är den starka och rikare parten. Palestinierna den svagare. Berättelsen om Abraham och brorsonen Lot är relevant i även idag. Israel borde lära av Abraham och följa hans exempel. En hel värld skulle uppskatta det.