Debatt: En tanke om liftande

Men är det en fråga om solidaritet? Att ta upp liftare? Är det att sprida tillit? Att våga stå längs vägen och åka med någon som jag inte känner sedan tidigare? Skulle du våga stanna och ta med mig, där jag står längs vägen, i min orange jacka? Eller skulle du våga, i nöd eller onöd, stå längs vägen och lifta – sätta dig i någons bil, och be om att få åka med en bit?

Vad statistiken säger behöver jag inte ta reda på. I dag är det färre som liftar än för 20, 30, 40 eller 50 år sedan. Det är än färre, i dag, som rutinmässigt liftar. Är det liftarens rädsla eller bilisternas skygghet som lett till detta? Finns det som med mycket annat en korrelation med ekonomisk otrygghet och samhällets rädsla för det heterogena? Eller har vardagen påtvingats en hegemoni av teknokratiska relationer, med en mild sväng av agorafobi i samklang med det nya nomofobi (rädsla för att inte vara anträffbar via mobilen)? Har jag misstagit mig när jag tror att de flesta ser undan när de i själva verket ser ner – smartphonenackens fantomsymptom?

Jag finner (hellre) ett kausalt samband mellan de förvrängda sociala relationerna och teknologins dominans över våra liv, och därav en alienation, och en minskad förståelse för nya sociala interaktioner, än att härleda den ekonomiska otryggheten till, i slutändan, en rädsla i den heterogena gruppen och en strukturell rädsla för främlingskap i dess olika uttryck, med bland annat konsekvensen av att socialisering sker mer i homogena grupper och främlingsfientlighet ökar. För att detta resonemang ska hålla, och för att mitt självbedrägeri ska hålla, måste jag se teknologi som det nya heliga. Där förr naturen var det som kunde skapa sublima upplevelser, där förr vitaliteten, livet och döden var det som upphöjdes till heligt (läs: det vi var rädda för och inte kunde/vågade förstå) är det nu teknologi som tagit dess plats, med bilen, samt mobilen, som kärnan i jagets privata sfär, och självbildens grund. En bil är en helig zon. Att släppa in mig i din bil tyder på att ditt självförtroende i dig själv är tillräckligt för att se mig som inbjuden och inte som en inkräktare. 

Vad detta betyder är att förändringar i tankesätt och ingrodda vanor förändras över lång tid. Men det betyder även att liftandet, med dess sociala natur, har större effekt ju fler, ju oftare och ju mer beslutsamt liftarna står längs vägarna, glada, med tummen upp i hopp om att komma fram.

Detta kan te sig som ett bräckligt resonemang, ett medvetet sådant. Men en lärdom man får med sig när man liftar är berättandets kraft. Vare sig det är de historier man berättar för sig själv medan man står i regnet och hoppas att någon, vemsomhelst, stannar så man får värma sig en minut – eller de historier man delar när man sitter och ser ut genom framrutan och ser hur riksväg 63 snirklar sig fram, och förundras hur passande dess vägbana förklarar hur man hamnade i sätet där man sitter och berättar det man berättar.