Debatt: En socialdemokrati i otakt med väljarna

De som söker sig till socialdemokratin brinner för solidaritet, rättvisa och jämställdhet. Vad de möter är en partiledning som krampaktigt pratar budgetunderskott, hukar om vinster i välfärden och inte vågar nagga alliansens skattesänkningar i kanten, skriver Anders Nordström.

Jag läste nyligen ett nyhetsbrev från Folkpartiets ekonomiske talesperson Carl B Hamilton. Det gjorde lite ont. Inte för att han kritiserade Socialdemokraterna, det gör han alltid. Men för att han den här gången hade helt rätt.

Och det gällde inte vilken fråga som helst. Det handlade om krisbekämpning och efterfrågestimulans, grundbultar för en politik mot massarbetslösheten. S kritiserades för ”fadermord på Wigforss och Keynes”.

Bakgrunden är att S-ledningen dammat av ett gammalt spöke, budgetunderskottet. ”Ni har slarvat bort det budgetöverskott som Göran Persson lämnade efter sig”, mässade Mikael Damberg i riksdagen och pekade på att underskottet 2014 kan bli 87 miljarder kronor.

Men en samhällsekonomi är inte en hushållskassa. I dåliga tider med hög arbetslöshet ska offentlig sektor ha underskottet för att hålla uppe sysselsättning och välfärd, precis som Ernst Wigforss hävdade. ”Hade Sverige legat kvar på samma överskott i statsbudgeten som fanns 2006 skulle lågkonjunkturen och arbetslösheten ha varit mycket allvarligare än idag”, skriver Carl B Hamilton.

Helt riktigt, även om det också är sant att alliansens skattesänkningar skapar färre jobb än vad satsningar på välfärd och investeringar skulle ha gjort.

Dessutom har Sverige världens starkaste offentliga finanser, oljeländerna borträknade. Den offentliga sektorns finansiella tillgångar, kontanter och värdepapper, beräknas i fjol ha överstigit skulderna med svindlande 889 miljarder kronor, motsvarande 24,6 procent av BNP. Och denna nettoförmögenhet väntas enligt statliga Konjunkturinstitutet växa varje år fram till 2017. Om inte vi har råd att stimulera efterfrågan, vem har det då?

Allt detta vet förstås S-ledningen. Och till råga på allt är S-budgeten bara fyra futtiga miljarder sparsammare än alliansens. Så varför dessa nonsensvarningar om budgetunderskott? Svaret är interna opinionsmätningar som visar att fler litar på Anders Borg (M) än på Magdalena Andersson (S) när det gäller att sköta Sveriges ekonomi. S-ledningen tror att detta ändras om de låter som kamrerer som ”håller i hushållskassan”.

Men vad händer i ett parti när allt blir taktik? När en partiledning säger saker det de själva vet är nonsens eftersom de tror att tillräckligt många är tillräckligt okunniga för att låta sig imponeras? Det är något som dör.

Folkpartiet hade en gång en partiledare som hette Gunnar Helén, idag mest känd som den som myntade uttrycket ”att vara liberal är att vara kluven”. Idag gäller den kluvenheten också många socialdemokrater.

Å ena sidan är vi ideologiskt mer socialdemokratiska än någonsin. I en tid när ideologiska modellbyggen till höger och vänster faller samman står den socialdemokratiska samhällsmodellen för en förmåga att foga samman rättvisa och välfärd med ekonomisk realism och rationalitet. En modern och verklighetsbaserad vision.

Å andra sidan känner vi oss allt mindre hemma i det socialdemokratiska partiet. Trots att valet närmar sig hamnade partiets medlemsantal 2013 för första gången under 100 000 personer. Tråkigt, men inte förvånande. De som söker sig till socialdemokratin brinner för solidaritet, rättvisa och jämställdhet. Vad de möter är en partiledning som krampaktigt pratar budgetunderskott, hukar om vinster i välfärden och inte vågar nagga alliansens skattesänkningar i kanten.

”Något håller på att gå sönder i Sverige”, säger Stefan Löfvén i sina tal ibland. Sant. Men när Carl B Hamilton med rätta kan använda Keynes och Wigforss för att angripa S‑ledningen är det något som håller på att gå sönder inom socialdemokratin också.

Anders Nordström
Anställd i socialdemokratiska riksdagskansliet 1995–1998 och politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen 1999–2006.