Debatt: En feministisk utrikespolitik tar ställning mot kärnvapen

Det är 30 år sedan kalla krigets slut och vi befinner oss mitt i en global kärnvapenkapprustning. Aldrig tidigare har kärnvapenförmågan världen över varit så påtaglig. Sedan förödelsen i Hiroshima och Nagasaki 1945, har kapaciteten hos dagens kärnvapen ökat exponentiellt. Samtidigt fortsätter världens kärnvapenmakter och allierade att dra sig ur både bi- och multilaterala avtal.

Trots denna bakgrund står ingen enad nedrustningsagenda att finna. Istället slåss många spridda initiativ om det lilla utrymme som erbjuds agendan som helhet.

ICAN:s kampanj för ett internationellt förbud anklagas för att vara skyldiga till polariseringen mellan nedrustningsagendans många aktörer. Deras ”radikala” hållning sägs göra det ännu svårare för kärnvapenmakterna att närma sig ett nedrustningsmål. Detta försvårar arbetet för de ”steg-för-steg” initiativ som arbetar för att med en fot i taget undergräva världens behov av kärnvapen. Istället för att gå hårt åt kärnvapenlobbyn, hävdas det, måste den bemötas och daltas med - precis som de trauman som gör någon till en våldsbenägen mobbare måste tas på allvar.

Även om det senare stämmer, är det som tynger ICAN:s generalsekreterare Beatrice Fihn, andra civilsamhällesaktörers ovilja att se hur ICAN:s ”hårda tag” snarare kan komma dem till nytta.

”Det måste finnas en stark motkraft för att skapa utrymme i mitten”, säger Fihn när vi pratas vid över zoom.

Nästa år kommer ett verkligt förbud mot kärnvapen finnas skrivet i internationell lag, med emfas på kärnvapenproduktionens ­förödande humanitära konsekvenser. Ju fler stater som skriver på avtalet, desto tyngre kommer denna nya internationella norm att väga gentemot legitimiteten i kärnvapenmakternas forcerade tag om sina arsenaler. Detta öppnar upp för mer praktiskt lagda initiativ, vilka ställer mycket försiktigare ultimatum, att flytta fram sina positioner längre än vad som tilläts innan ICAN la ribban där den nu ligger.

Sveriges del i att svartmåla förbudet och beskylla det bland annat för sin brist på en tydlig ­implementeringsplan, gynnar ­enbart intressena bakom kärn­vapen. Att Sverige gått med på ”antingen-eller” retoriken (antingen förbud, eller steg-för-steg) slår ännu en spik i kistan för utrikesdepartementets feministiska hållning. Det råder inga tvivel om att ett kärnvapenförbud är en fråga om att utmana de patriarkala normer som håller våra internationella säkerhetsstrukturer i ett krampaktigt militärindustriellt grepp, med monopol på vad som anses vara ”realistiska” säkerhetslösningar (ett fortsatt daltande med makthavarna), och vilka som anses ”irrationella”. Kärnvapenförbudet är ett praktexempel på det senare, just för att det återger en bild av en värld som är otänkbar för makthavarna, och som gemene man därav inte ens vågar föreställa sig.

Av någon anledning är förbudsavtalet det enda som misskredi­teras på basis av hur snabbt det kan förväntas påverka, istället för att se avtalet för vad det är: den enda hittills existerande lagbaserade påminnelsen om att total eliminering är det faktiska målet.

Även ICAN vet att verklig förändring tar tid. Statsparternas arbete har bara börjat. Om utrikes­departementet menar allvar med sin feminism är det dags att bevisa det på nytt – och ratificera avtalet.