Debatt: En dos humanism istället för hindersinriktade beslut

100 människor som arbetar vid en såg i Skelleftehamn. 60 av dem är tidigare missbrukare, kriminella, psykiatrins patienter, har diagnoser av adhd-karaktär, har gått in i väggen eller av andra skäl hamnat utanför arbetsmarknaden. 40 är ensamkommande flyktingar.

När mentalsjukhusen lades ner för över 30 år sedan återbördades patienterna till sina hemkommuner. Vad skulle man göra med alla människor som ofta var kroniker? I Skellefteå startade kommunen Solkraft, där skulle människorna bli behövda och ingå i ett sammanhang: ”Vad vill du göra?” aldrig ”Vad är det för fel på dig?”.

KOM TILL BOKMASSAN !

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan

Kopplat med ett nära samarbete mellan stat, kommun och landsting runt den enskilde, där även arbetsgivare och fackföreningsrörelse involverades, blev resultatet enastående. Psykpatienterna inlemmades i samhället. När de började baka bröd och bjuda brevbärarna på frukost under tidiga morgnar bröts kronikernas isolering, de var behövda av andra.

Då knackade A-laget på socialsekreteraren Tage Lundbergs rygg, en av initiativtagarna till Solkraft. ”Vi vill också ha något att göra!”

Strax därpå började de renovera kontorsmöbler som kommunen kasserat. Tage Lundberg hade sparat dem i ett förråd. A-laget höll sig nyktra, det blev återbruk både av människor och möbler. De senare gick att sälja med förtjänst. Pengarna användes för att köpa in datorstyrda sågar till sågverket som startades i Skelleftehamn, då ett av Europas modernaste. Stoltare A-lag fanns inte i denna värld.

I dag arbetar 600–700 människor varje år vid Solkrafts olika arbetsplatser runt om i kommunen. Dryga tio procent går varje år ut i riktiga jobb eller studier. Kommunens kostnad är 70 miljoner, men allt som produceras går att sälja för minst 60 miljoner. Vinsten för hela det övriga samhället är mångdubbelt större. Och viktigast; att de enskilde och deras anhöriga, inte minst barnen, slipper helvetet med att leva vid repets ände.

Häromåret flyttade sågen till större och modernare lokaler. Där finns nu även plats för utbildning med svenska för invandrare, gymnasieskola och även yrkesutbildning med inriktning på svetsning. Framför allt är det de ensamkommande flyktingarna från Eritrea, Somalia och Afghanistan som yrkesutbildar sig, parallellt med att de arbetar vid sågen. Efter några år lämnar de Solkraft som utbildade svetsare, sådana är i dag efterfrågade.

Övriga gymnasieskolor i kommunen skickar elever, som håller på att falla ur samhället, med bussar ner till sågen. Där finns ron för att studera. Där finns människorna som av egen erfarenhet kan berätta för dem om missbrukets och kriminalitetens helvete. Där får de möta människorna som flytt krigets inferno.

Ett gäng gör brasved av björk som förpackas i små jutesäckar och säljs över hela Sverige. Under högsäsong kommer en långtradare med släp om dagen för att hämta beställd ved. Inkomsterna ligger i mångmiljonklassen. En annan avdelning är underleverantör till en av Västerbottens största sågar. En tredje tillverkar Friggebodsliknande hus. Sedan en dos SFI och en lektion i skönlitteratur.

För många som börjar vid sågen är det första riktiga jobbet. De möts med respekt. På allvar ofta första gången i livet. De ser chansen. Den får inte slarvas bort. Då kommer man i tid till jobbet, då går man inte tidigare till rasten eller myglar på annat sätt.

Allt bygger på ett mycket
nära samarbete mellan kommun, landsting och stat. Sådant som
alla säger sig hålla på med – utan resultat. Motsatsen till ett hindersinriktat samhälle. Istället humanism kopplat med en dos bondförnuft.