Elon Musks gnistrande utopi är falsk

Förra veckan höll Museum of Metropolitan Art (“The Met”) sin årliga gala. Inbjudna för att uppmärksamma invigningen av museets utställning, Heavenly Bodies: Fashion and the Catholic Imagination, tävlade kändisar om vem som kunde visa upp den mest spektakulära outfiten på röda mattan.

En av årets snackisar var ett oväntat nyblivet par: artisten Claire Boucher, känd som Grimes, och miljardären Elon Musk. Grimes är förutom sin elektroniska musik känd för sitt experimentella konstnärskap som ofta flirtat med nörd-estetik som fantasy och science fiction. Sydafrikanske Elon Musk har också en fäbless för framtiden. Förutom att stå bakom lyx-elbilarna under namnet Tesla äger han också företaget SpaceX, som de senaste åren drivit på en ny rymdkapplöpning med syfte att göra rymdresor billigare och säkrare.

Många charmades direkt av den udda kombon. Kanske ser man i de båda excentrikerna en nördarnas revansch eller en vision av en utopisk-romantisk framtid där konst och teknik möts.

I en artikel i The New Yorker försöker Naomi Fry sätta ord på en mörkare aspekt av paret. Grimes är anti-imperialist och har kallats för punkig för att bli popstjärna. Elon Musk, å andra sidan, är (enligt Fry) en “antifacklig miljardär med nykoloniala tendenser”.

Det Fry försöker sätta ord på är en besvikelse som många gett uttryck för i sociala medier efter Met-galan. Sorgen över en punkidol som gått i ohelig allians med the one percent (Musk är världens 53:e rikaste man).

Det är dock långt ifrån alla som känner likadant. I ett av artikelns kommentarsfält på Facebook går folk i Bouchers försvar och betonar sångerskans rätt att dejta vem hon vill (trots att Fry i sin text har med brasklappen att artisten får göra det). Andra fäster sig vid när Fry kallar Elon Musk för nykolonial och tolkar det som att problemet skulle vara att Elon Musk sagt att han vill kolonisera Mars.

Men det är inte Musks planer på att fylla världen med elbilar eller inta rymden som är problemet. Det är hur han vill göra det.

I början av förra året kom rapporter om att Elon Musk ska ha anklagat Jose Moran, en av Teslas fabriksarbetare, för sabotage. Moran skulle enligt Musk ha fått betalt av fackförbundet UAW (United Automobile Workers) för att söka anställning hos Tesla och sedan agera som agitator. Det som provocerat fram uttalandet var att Moran skrivit ett blogginlägg där han skrivit om Teslas dåliga arbetsvillkor. Bland annat nämns stora mängder arbetsskador, långa arbetspass och låga löner. Tesla ska dessutom ha fått anställda att skriva på ett kontrakt där de förbjuds att prata om sina arbetsvillkor. UAW dementerade att Moran fått betalt av dem, men bekräftade att Teslas fabriksanställda kontaktat dem för att få hjälp.

Musks utspel mot Moran blir det första i en rad antifackliga åtgärder.

Bara några dagar senare skickar VD:n ut ett mail till sina anställda där han kritiserar facket. UAW, menar han, skulle bara skada Tesla.

När de anställda delar ut flygblad med Morans blogginlägg säger de sig ha blivit övervakade och registrerade av arbetsgivaren, som ordnar ett möte där de informeras om att de inte har rätt att dela ut någon information som inte först godkänts av ledningen.

I maj samma år kom nya rapporter om Teslas dåliga arbetsvillkor, denna gång från Tyskland. Efter klagomål om låga löner hamnade Musk i konflikt med fackförbundet IG Metall. I ett brev till sina tyska anställda skriver Musk: “I do not believe IG Metall shares our mission”.

I oktober sparkade Tesla plötsligt 700 anställda utan förvarning. Fackförbundet UAW anmäler företaget och menar att man i månader trakasserat och nu sparkar anställda som försökt organisera sig fackligt.

Sedan dess har ytterligare incidenter inträffat, bland annat en i Nevada. Nu har National Labor Relations Board, en amerikansk myndighet som övervakar arbetsrättsliga fall, valt att anmäla Tesla. I juni tas fallet upp i domstol och inkluderar då flera av ovan nämnda incidenter.

I Susan Sontags essä Notes on “camp” från 1964 försöker författaren beskriva ett fenomen hon tycker sig se växa fram i sin omgivning: camp. I ett samhälle desperat att bryta sig loss från den gamla moralen är camp ett nytt sätt att värdera det man ser. Yta och fantasi istället för substans och djup. “Att betona stil är att ringakta innehåll, eller att införa en attityd som är neutralt gentemot innehållet. Det säger sig självt att en känslighet för det som är camp är oengagerad, avpolitiserad – eller i alla fall opolitisk”, skriver Sontag.

Att se något som camp är ett sätt att frigöra sig från traditionella definitioner av fint och fult, högt och lågt. Camp-estetiken värderar istället det extravaganta, det teatraliska, det charmigt misslyckade, det naiva storhetsvansinnet. Greta Garbo. Oscar Wilde. Hitchcock. Elon Musk. Space: The Final Frontier.

Idag kan de flesta av oss postmodernt njuta av saker utan att reflektera över deras “verkliga” innebörd. “Är Kim Kardashian en god medborgare?”, tänkte väl ingen som såg på Keeping Up With The Kardashians.

Och det är okej att gilla något för dess yta. Fantasin om Elon Musk ger oss en glimt av framtiden som en gnistrande Star Trek-utopi där klimatfrågan är löst och vi alla har en flygande bil. Men vi bör ha det klart för oss att det Musk i verkligheten kan ha i åtanke för framtiden är något betydligt mer dystopiskt – i alla fall för dem som ska bygga den.

För all del, sätt läppstift på grisen. Men vi bör veta vad det är vi pratar om. Tappa inte sikte på det där under.