Debatt: Elin tog inte lagen i egna händer

Aleksandra Boscanin väljer i en ledare i GP den 27/7 att kritisera ett uttalande av Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund. Det gäller Elin, som hindrade ett flygplan från att lyfta häromdagen, för att skydda en man som skulle deporteras till Afghanistan. Ramberg uttrycker sitt stöd, medan Boscanin antyder att Elin genom sitt agerande tog lagen ”i egna händer” och frågar sig hur det skulle se ut om alla gjorde det.

Med hänvisning till Rambergs uttalande frågar sig Boscanin ”på vilket sätt Sveriges migrationspolitik inte är ’demokratisk’ och hur kvalitén i lagstiftningen och rättstillämpningen brister”. Och här kan jag bara inte hålla tyst längre. Jag har sett och hört för mycket. Så, låt mig ge dig ett par exempel, Aleksandra, du verkar ha missat en del av vad som hänt här i landet sedan 2015.

Här i rättsstaten Sverige kan barn som flytt krig bli uppskrivna i ålder, för att kunna utvisas. Uppskrivningarna sker på minst sagt tveksamma sätt. Man röntgar käkar och knän, jämför med normmått från vita, ariska män, och om de olika plåtarna indikerar olika ålder, väljer man den som visar högst. Om knäplåtarna visar att personen med 60 procents sannolikhet är över 18 väljer man att gå på det, även om käkplåtarna visar annorlunda.

Här i rättsstaten Sverige väljer man att slå dövörat till när psykologer, boendepersonal, sjuksköterskor, läkare, lärare och socionomer protesterar mot ett system som inte är rättssäkert. Samtliga är yrkesgrupper som bär ett stort ansvar för vårt lands befolkning och i andra ärenden ses som experter. Deras larmrapporter om riskerna med hanteringen av de ensamkommande ignoreras om och om igen.

Här i rättsstaten Sverige skickar vi godtyckligt åldersuppskrivna unga människor till en stat som inte kan garantera sina medborgares säkerhet och vi gör det utan att det finns ett organiserat mottagande. Glöm inte att de här unga människorna var del av en flyktingström där familjer flydde och splittrades. De flesta har ingen som väntar på dem i Afghanistan. Ingen.

Här i rättsstaten Sverige smygdeporteras människor, för att undvika protester. Här kan en lillebror efter ett besök på Migrationsverket komma tillbaka som sin storebrors storebror. Eller hans jämnårige. Här lämnar vi traumatiserade, åldersuppskrivna kids vind för våg i väntan på utvisning och blir sedan förvånade när de hamnar i dåligt sällskap.

Här i rättsstaten Sverige tar vi fram lagstiftning kring ensamkommandes gymnasiestudier som genast får så skarp kritik från lagråd och domstolar att det är tveksamt om den ens går att tillämpa. Här råder rättsosäkerhet på grund av bristande kompetens och brist på förståelse för tusentals ungdomars vardag.

Även rättsstater har sina brister. I vår stat brister det bland annat i kvalitet på lagstiftning och i tillämpning. Kejsare är faktiskt nakna ibland, även om de inte själva ser det. Just de här bristerna får ödesdigra konsekvenser för flera tusen unga människor just nu. Detta upprörde en annan ung människa så att hon valde att göra sin röst hörd. Hon ställde sig upp och pekade på kejsarens nakenhet, om man så vill.

Snälla Aleksandra. Elin tog inte lagen i egna händer. Hon valde att rakt och öppet stå upp för en åsikt baserad på medmänsklighet. Hon gjorde det lugnt och fredligt, hon gjorde det av kärlek, hon gjorde det med stöd i FN:s konvention om mänskliga rättigheter. FN, du vet, som anser Afghanistan vara ett av världens farligaste länder. Hon pekar på brister i vår rättsstat. Brister som staten själv tycks blind inför. Lite som kejsaren.

Visst har vi problem, visst måste vi hitta hållbara, långsiktiga lösningar, visst måste vi ha rimlighet i vår migrationspolitik. Men problemet är inte unga människor som vågar ta politisk ställning på medmänsklig grund. Problemet är att svenska staten agerar och länge har agerat olämpligt i den här frågan. Du är ju smart, Aleksandra, låt oss fokusera på hur vi kan göra något åt det istället.

Och en sak till: låt oss sluta att försöka distansera och alienera folk genom att kalla Elin för asylaktivist, okej? Hon har ett namn, precis som mannen hon försökte rädda till ett rimligt liv. Precis som du och jag. Hon har ett namn, hon är en människa och hon gjorde något mänskligt, som andra människor ser som modigt. Varför stör det dig så? Skaver det någonstans i hjärtetrakten kanske?