Ekonomisk ojämlikhet är en feministisk fråga

Det är både spännande och skrämmande att leva som kvinna i vår tid. Varje dag kan medföra antingen stora framgångar eller förkrossande bakslag i vår kamp för lika rättigheter.

Bara förra veckan, efter årtionden av kvinnorättsaktivism, röstade Irland ja i ett historiskt val för att upphäva landets förbud mot aborter. Samtidigt greps nyligen flera kvinnorättsaktivister i Saudiarabien – var de befinner sig och vad de anklagas för är fortfarande okänt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det finns flera fronter i denna strid. En som jag lagt fokus på är den globala ekonomiska modellen som är uppbyggd för att motarbeta kvinnor. Låt oss titta på några fakta.

Först och främst bidrar kvinnor till omkring tio biljoner – ja, biljoner! – dollar till ekonomin genom obetalt omsorgs- och hushållsarbete. Trots att vår ekonomi hade kraschat utan detta gratisarbete diskuteras det sällan av våra politiska beslutsfattare.

För det andra listar Världsbanken 104 länder som har lagar som hindrar kvinnor från att ta vissa jobb, till exempel inom bygg och tillverkning, på grund av föråldrade, paternalistiska idéer om vad en kvinna kan och bör göra.

Enligt Oxfams senaste ojämlikhetsrapport finns det 2 043 dollarmiljardärer i världen, varav nio av tio är män. Statistik från Världsekonomiskt forum visar att det kommer ta 217 år att stänga klyftan i löner och anställningsmöjligheter mellan kvinnor och män om vi fortsätter i samma takt som idag.

Ekonomisk ojämlikhet mellan kvinnor och män kan översättas till maktojämlikhet – hur kan vi förvänta oss en jämlik värld när det är männen som håller i plånboken?

Med andra ord, ekonomisk ojämlikhet är en feministisk fråga.

Vår globala ekonomis välstånd är beroende av att utnyttja kvinnor och flickor och vi håller hela systemet på plats så länge vi upprätthåller dess diskriminerande normer.

Så vad blir resultatet? Flickor hämtar vatten och ved medan deras bröder går i skolan; kvinnor som städar hotellrum utsätts för sexuella trakasserier; de kvinnliga bönder som odlar vår mat kan själva inte mätta sina familjer; kvinnorna som syr våra kläder har löner som ligger på fattigdomsnivå.

I veckan träffas G7-ledarna i Quebec. Jag är säker på att vi kommer få höra mycket smickrande retorik om kvinnors jämlikhet, men jag är inte nöjd förrän jag ser riktiga åtgärder.

Jag välkomnar den kanadensiska regeringens initiativ att skapa det första jämställdhetsrådet för G7, vilket jag är hedrad över att delta i. De utmanade oss att skapa förändring och vi har föreslagit en rad konkreta lösningar till dem.

Jag vägrar acceptera tanken att klämma in kvinnor i den globala ekonomi som utnyttjar dem för att sedan fira det som om man ökat kvinnors ekonomiska makt. G7 – som samlar flera av världens rikaste nationer – måste omorganisera sina ekonomier så att de fungerar för kvinnor.

Ta jobben till exempel. I stället för att hjälpa till att öka antalet miljardärer bör G7 arbeta för att säkerställa anständiga och säkra jobb för alla genom att fastställa en levnadslön, så att människor faktiskt kan leva ett anständigt liv.

Betald föräldraledighet och investeringar i förskoleverksamhet och vårdtjänster är ett annat exempel. G7 kan skapa förändring genom att lägga kraft på att minska och omfördela det obetalda omvårdnadsarbete som kvinnor och flickor är fast i.

Skatter är ännu ett exempel. Genom att se till att rika individer och företag betalar sin rättvisa andel, och att spendera den på skolor, vård och andra sociala tjänster är en kraftfull åtgärd för kvinnors rättigheter.

Dessa exempel kan tyckas uppenbara. Men vi vet också vilka områden som kräver större uppmärksamhet. Samtidigt som det finns en global drivkraft mot sexistiska lagar måste vi också förändra de idéer och attityder – de informella lagar – som dikterar vad kvinnor kan och inte kan göra.

Så var börjar vi?

Kvinnorättsrörelser står redan på frontlinjen. Vi måste stödja och lära oss av dem. G7 kontrollerar en stor del av biståndspengarna: genom att anta en feministisk biståndsstrategi och ge resurser till kvinnorättsorganisationer kan de skapa förändring för fattiga kvinnor runt om i världen.

Det jag presenterar här är ritningar till en ekonomi som fungerar för kvinnor. Vi kan bygga en rättvis framtid. Låt oss inte stanna vid att kalla oss feminister, utan också leva efter feminismens principer.