Debatt: Ekofascism bakom terrorattack

Terrorattentatet mot två moskéer i staden Christchurch i Nya Zeeland är som skrivet av både terroristen själv och av media, sprunget ur en högerextrem ideologi. Med inspiration av Breivik och Anton Lundin Petterson mördade den misstänke 28-åringen minst 49 muslimer mitt i bön. Islamofobiska attentat kan vi förstå utifrån den långt gångna islamofobiska diskursen som präglat våra samhällen. Men ett tecken i tiden är även synen på klimatet, en fråga som traditionellt har drivits av vänstern och som på senare år har anammats av högerextrema som driver den på helt andra villkor än vänstern.

I 28-åringens manifest återkommer han till hur klimatkrisen och invandring (icke-vit invandring) är ett sammanlänkat problem, en del av en ekofascistisk retorik. Det är en idé sprungen ur den malthusianska synen på hur människor skulle föröka sig snabbare än matproduktionen vilket, enligt teorin, är anledningen bakom utarmningen av jorden och svält. Denna teori har i dag avfärdats men lever vidare inom den högerradikala miljön då det gynnar och stärker deras ideologiska övertygelse.  Samtidigt som grunden till problemet givetvis är en konsekvens av kapitalismen eviga behov av produktionsökning som utarmar jorden, inte antalet människor på den.

Under de senaste åren har ekofascismen flyttat fram sina positioner i Europa. I till exempel franska Rassemblement National (tidigare Front National) har diskursen vänt, från klimatförnekare till förespråkare för en nationalism där den franska nationen ska sättas främst med krav på att gå ur internationella mål och med bland annat krav på självförsörjning av kärnkraft (även om man samtidigt varit för internationella handelsavtal). Parallellt med partiets klimatpolitik driver de en stark islamofobisk linje som tillsammans utgör en del av den växande ekofascismen. I linje med annan fascistisk teoribildning drivs ekofascismen av en idé om att bevara en nation och kultur genom stark kontroll över vilka som tillåts ingå i den nationella identiteten. Klimatpolitiken blir här ännu ett verktyg för att uppnå det långsiktiga målet, ett bevarande av en homogen stat. Liknande tendenser finns i det nazistiska partiet Jobbik i Ungern som driver en klimatpolitik som baseras på gränsbyggande, för att utestänga framtida klimat­flyktingar och upprätthålla en nationell identitet.

I högerradikala grupper ses inte klimatkrisen som en direkt konsekvens av vårt produktionssätt, istället anpassas klimatfrågan in i en redan rådande fascistisk diskurs där rasistiska handlingar legitimeras i klimatfrågans namn. Det är dessa idéer som sprider sig via etablerade partier, ut på nätet och som vi måste slå vakt om. Den klimatkris som det här systemet redan förorsakat kan inte lösas med gränsbyggande. Ekofascismen erbjuder inga lösningar som inte leder till att människor som redan drabbas av klimat­förändringar drabbas ännu hårdare. Klimatkampen måste därför alltid vara, och förbli, antifascistisk.