Debatt: Eko-val räcker inte

Få vill stödja grymhet, och då väljer många ekokött. Men det är ingen lösning på problemet med köttätande, menar debattören Alexandra Andersson. 

Det flesta av oss tycker inte att det är helt rätt med massuppfödning av ”slaktdjur”.  Även de som äter kött vet att många djur lider. Ingen vill stödja grymhet, ingen vill vara en del av det. Och det känns inte bra att få veta att tio grisar ska dela på nio kvadratmeter, att kalven tas från sin mamma ett dygn efter födseln och placeras ensam i en box för att vi ska dricka kons mjölk, eller att många hönor inte kan sträcka ut sina vingar ordentligt. Därför har många börjat köpa ekokött, ekomjölk och ”frigående” ägg och anser sig som etiska konsumenter.

Istället för att lösa problemet genom att sluta äta djur gör vi vad vi tycker är skuldfria val och stödjer ekouppfödning, utan att egentligen inse vad djuret går igenom från födsel till död. Massuppfödning och stora djurfabriker har ingenting att göra med idealiserade bilder av djur i barnböcker och reklam, och det finns en missuppfattning med ekologiskt djurhållning. Djuren slaktas oftast när de är unga. Det spelar ingen roll om det är svenskt, ekologiskt, kravmärkt, miljövänligt, naturligt, frigående, organiskt, närproducerat eller burfritt – alla slaktas när de är barn. Vid ungefär sex månaders ålder transporteras grisarna till slakt – normal livslängd för en gris är 8–10 år. Eko-kycklingar slaktas när de är 81 dagar – normal livslängd är 5–8 år för ägghöns. Ungtjurar slaktas vid 18 månader, mjölkkor vid 4–5 års ålder, ekologiska kalvar slaktas efter 3–4 månader – naturlig livslängd för dem är 18–25 år. 

De flesta av oss tänker inte på det. En annan sak som vi inte inser, är att oavsett storlek på fabriken, så handlar det om könmanipulation. Smärtsam och förödmjukande process för insemination av hondjur, kastrering av hanar och processen för att få sperma. Frigående-ägg-företagare annonserar inte med att alla hankycklingar från ägghöns dödas när de är en dag gamla. Allt detta är manipulering av djurens reproduktiva system. 

När vi pratar ekokött så tittar vi på hur djuren kan ha levt. Inte på födseln – även om kalvar på den ekologiska gården får dia från sin egna mor är det bara så det första dygnet. Senare tas kalven bort från mamma. 

Och slakten – de allra flesta ekologiska djur slaktas på samma slakterier som konventionella djur. Även om de skulle slaktas på små slakterier, och även om de som väntar på slakt inte ser andra djur som avlivas – så är slakt vad det är, med all panik och död som det är.

Det finns ingen human slakt. Slakt är oerhört våldsam och blodig. Döden kommer inte lätt för dem som vill leva. 

Vi dansar runt sanningen, när vi märker våra val ”eko”, vi försöker hitta någon form av kompromiss för att kunna fortsätta äta vårt kött. Det grundläggande problemet är inte hur vi behandlar djur – utan att vi äter dem. Vi behöver inte döda djur för att vara friska. Och i själva verket är animaliskt fett och animaliskt protein kopplat till många sjukdomar.

Vi har möjlighet att förhindra grymhet, men vi väljer att titta bort – på grund av tradition, kultur, vana, bekvämlighet eller nöje. Vi hittar inte de svar vi söker eftersom vi ställer fel frågor. Ekokött och ekomjölk-rörelsen trycker ner vår skuld mer än det minskar djurens lidande. Om vi verkligen vill att våra handlingar ska återspegla medkänslan för djur som vi säger att vi har, då är svaret simpelt – sluta äta djur. Det finns inget ekokött och ingenting naturligt i att sluta livet i sin ungdom. 

Vill vi fortsätta att se saker, inte som de är, utan som vi vill att de ska vara? Eller ska vi välja att ändra oss och gå in i 2015 med mer mening och med färre döda djur än de 90 miljoner som slaktas i Sverige varje år?