Debatt: Eftervåldet slår direkt mot traumatiserade barn

Tre barn i varje klass upplever våld hemma. Det handlar om 200 000 barn i Sverige, vars barndom präglas av rädsla och våld. Dessa barn bär med sig trauman som hemsöker hela deras liv, ändå verkar vi som samhälle blunda för deras lidande. 

Som om detta inte var nog slutar inte våldet när den våldsamma föräldern lämnar hemmet. Istället börjar eftervåldet – ett fenomen vi talar alldeles för sällan om. 

Varför är det tyst om eftervåld? 

Varför diskuterar vi inte hur förövare fortsätter att utöva makt och kontroll långt efter separationen? 

Vägran att skriva på papper, smutskastning av den andra föräldern, ekonomiskt våld och andra typer av sabotage för den utsatta familjen är bara några exempel på hur våldsutövaren kan fortsätta förstöra liv. 

De största offren är barnen. Det är de som får lida när samhället väljer att ignorera verkligheten. När jag bröt kontakten med min våldsamma förälder trodde jag att våldet skulle upphöra. Istället blev eftervåldet min vardag i över två år. Jag utsattes för elaka kommentarer, digitalt våld och systematiska försök att sabotera mitt liv. 

Jag utsattes för elaka kommentarer, digitalt våld och systematiska försök att sabotera mitt liv.

För mig var eftervåldet värre än våldet innan. Och jag är inte ensam. Hur många fler barn och familjer ska behöva lida innan vi agerar? 

Det är dags att vi slutar prata om våld enbart som något som sker inom hemmets fyra väggar, det är något som pågår i flera år efter en separation. Det är vårt ansvar som samhälle att se till att alla barn får det stöd och behandling som de förtjänar. Dessutom behövs ett antal lagändringar, exempelvis ska ett barn aldrig tvingas till umgänge med sin förälder om barnet uttrycker rädsla för den eller om föräldern är dömd för våld mot barnet eller närstående. 

Vi kan inte längre tillåta att eftervåld förblir ett dolt trauma. Barnens rätt till trygghet och stöd är inte förhandlingsbart. Tyvärr är det inte hos de utsatta barnen som Tidöpartierna och SD lägger sina prioriteringar. Medan de lägger närmare 27 miljader kronor i skattesänkningar för landets rikaste, satsade de endast 600 miljoner kronor under 2024 på bland annat mäns våld mot kvinnor genom jämställdshetspolitiken. 

Det innebär alltså att regeringen och SD lägger lika mycket pengar på att sänka skatten i år, som de lägger på att stoppa mäns våld mot kvinnor under 45 år. Är detta verkligen var våra prioriteringar ska ligga? Var är den politiska viljan att agera? 

Vi måste tala om eftervåld och vi måste agera nu. Varje dag vi fortsätter blunda för eftervåldets trauma, innebär ännu en dag som barn tvingas lida i det tysta. Varje barn som har upplevt våld förtjänar att bli sedd, hörd och stöttad. Om vi inte tar detta på allvar kommer eftervåldet att fortsätta i generation efter generation - och vi som samhälle kommer att bära skulden.