Efter Pride blir våra mötesplatser ett minne

Det är svårt att få plats i Stockholm. Detta gäller för alla de människor utan massvis med pengar som behöver någonstans att bo, gärna något som är på längre sikt än ett kortfristigt andrahandskontrakt i kranskommunerna.

Tillfälligheten och den kringflackande tillvaron som inte tillåts sätta några avtryck känns igen när människor i Stockholm går ihop i strävan att skapa mötesplatser som skänker en känsla av samhörighet. Detta är också aktuellt för den svenska HBTQ-rörelsen. Med ett fåtal lysande undantag finns det inga etablerade platser dit queera människor kan återkomma för att träffa varandra.

Stockholm har till skillnad från många andra huvudstäder inget ”gaybourhood”, en plats i staden där queera människor dominerar stadsbilden genom att de bor där, men också genom möten på föreningslokaler, kaféer, barer och klubbar. En vecka om året färgas dock Stockholm i regnbågens färger, och det tycks som att i avsaknad av ett gaybourhood har det blivit en strategi att skapa en slags tidsrelaterad segregation istället för en rumslig. Under en vecka eller knappt 2 procent av året tillhör hela Stockholm oss.

Under denna vecka kan det för vissa kännas befriande att röra sig i Stockholm. I en kraftansamling tycks queera stockholmare tillsammans med mängder av tillresta prideturister göra sitt absolut yttersta för att sätta sin prägel på stadens platser. Om vi under resten av året kippar efter luft får vi under denna vecka på oss en syrgasmask vars överflöd ska ge oss styrka långt in på hösten.

Men var tillåts vi slå oss till ro? När veckan är över återgår allt till det vanliga och det som skedde på den undantagsvis queera mötesplatsen reduceras till ett minne. Mötesplatser behöver tid att etableras som sådana. Det är därför försöken bland stadens barer, kaféer, teatrar, klubbar och andra kollektiva platser att erbjuda rum för queera möten inte når hela vägen fram.

För även under denna vecka existerar den icke-queera delen av befolkningen, och de har svårt att avstå från sitt privilegium att breda ut sig och hångla med varandra på dansgolven. Lite brokig fernissa och en homosexuell line-up är inte tillräckligt för att skapa en queer mötesplats, ty den straighta publiken har till skillnad från inbjudna queers gott om minnen som etablerar denna plats som deras. I bästa fall följer de straighta festprissarna med sina vänner som allierade, i värsta fall för att likt cirkusbesökaren begapa ett skådespel eller till och med ge uttryck för sina homofoba aggressioner.

Jämförelsen med Stockholms bostadssituation kan tyckas provocerande. Det är viktigare att lösa frågan om att människor behöver någonstans att bo än att skapa platser dit de kan komma och festa av sig på helgen.

Men kan det inte vara så att vi genom att skapa fler kollektiva rum förbättrar förutsättningarna för att tillsammans slåss för en hållbar bostadspolitik? Här ska vi också minnas det som bland annat sagts av Sanna Samuelsson i en utmärkt text om queer partykultur – det är kanske inte mer fest och excess vi behöver utan andra typer av platser där vi kan komma samman för att fördriva vår känsla av ensamhet i den straighta staden. Här skulle vi kunna träffas, bygga relationer och formulera politiska alternativ utan att försöka överrösta en högtalare eller trängas med straighta par som gnuggar sig mot varann i takt med musiken.

Detta finns till viss mån redan idag, det har RFSL och andra livsviktiga aktörer kämpat för i årtionden. Men kampen fortsätter och här tror jag att vi skulle tjäna på att lägga vår energi framöver.