Debatt: Dyrare att vara hyrare

Umeå kommuns lokalförsörjningsdirektiv, beslutat av Umeå kommunfullmäktige, säger att kommunen som huvudprincip själv ska låta bygga, äga och förvalta de fastigheter som långsiktigt behövs för den kommunala verksamheten. Direktivet anger både ekonomiska och praktiska skäl för det kommunala ägandet. Det främsta ekonomiska skälet är att det är billigast att själv äga de lokaler som kommunen behöver och att man då långsiktigt kan säkra att kommunens verksamheter kan bedrivas i anpassade lokaler för våra anställda, barn, ungdomar och äldre. Dessutom är fastigheterna kommunens största förmögenhetstillgång. Det är en tillgång som hela tiden växer i värde och som har stor betydelse för kommunens lån och långsiktiga ekonomi. 

Lokalförsörjningsdirektivet värnar om att skattemedel går till det som de är avsedda för – det innebär en rad fördelar och i princip inga nackdelar. Det är klokt för kommunen och Umeås skattebetalare att äga fastigheter för egen verksamhet. Kommunnyttan, alltså det som är långsiktigt bäst för Umeborna, ska således alltid ska vara vägledande, enligt direktivet.

Trots detta gör Socialdemokraterna, tillsammans med Moderaterna, ständiga avsteg från direktivet och driver på för att öka försäljningen av stora kommunala fastigheter på attraktiv mark i centrum. Dessutom driver S och M gemensamt på för att kommunen i högre utsträckning ska teckna långa hyreskontrakt med privata aktörer för att kortsiktigt slippa investeringskostnader. Dessa ojämlika partnerskap med fastighetsägarna innebär att Umeås skattebetalare över tid får högre lokalkostnader, samtidigt som de saknar långsiktig rådighet över fastigheterna, dess omgivande mark och i förlängningen över Umeås utveckling. Privata aktörer kan ju sälja sina fastigheter och förändra hyresvillkoren, vilket kan leda till kraftiga kostnadsökningar och andra svårigheter för kommunen. Det är således samma mönster som på den vanliga bostadsmarknaden, nämligen att det är långsiktigt bäst att äga själv; egen härd är guld värd.

Ett tydligt exempel på avsteg är bland annat nybyggda Gymnastikens hus. Att hyra det av Balticgruppen innebär för Umeborna en väsentligt högre driftskostnad jämfört med ett kommunägt Gymnastikens hus. Väven är ett annat exempel; ett gemensamt bolag ägt av Balticgruppen och kommunen med 50 procent vardera, där kommunen i dag står för 94 procent av hyreskostnaderna, men får bara tillbaka hälften av bolagets vinst. Det är en bra affär för näringslivet, men en dålig för Umeås skattebetalare. 

Stora kommunala verksamheter som socialtjänsten och skolan hyr sedan länge in sig hos privata fastighetsägare i till exempel Socialtjänstens hus och Västangårds skola. Andra långt framskridna planer på att hyra in sig var en stor gymnasieby, vilket stoppades. Men fortfarande verkar det finnas planer på att sälja mark för att där sedan hyra in sig i en Thorénägd fotbollshall. Nu håller kommunen på att fortsätta med ännu mer omfattande förhyrningar gällande Socialtjänstens hus i stället för att se till att skaffa egna lokaler för denna nödvändiga kommunala verksamhet. Vi anser att det ska utredas om kommunen kan låta bygga Socialtjänstens hus i kvarteret Siv vid gamla Vasaskolan.

Samtidigt som skolan skriker efter lokaler och kommunen inte hinner bygga i kapp med elevökningarna, så säljer kommunen ut byggnad efter byggnad, nu senast anrika Gamla gymnastiken vid Vasaplan och Scharinska villan till Baltic-Fort Knox-Olssonfamiljen för reapriser. Båda fastigheterna hade innan försäljningen renoverats av kommunen för mångmiljonbelopp. För kommunens del blev de försäljningarna därmed på kort sikt cirka plus minus noll, medan renoveringarna trängde ut andra mer angelägna investeringar av förskolor. Återigen bra för fastighetskapitalet men dåligt för Umeås skattebetalare. Fastigheter i riskzonen för försäljning är nu Rådhuset och gamla Vasaskolan med hela det kommunägda kvarteret mellan p-huset Nanna och Operan, kallat Siv, som nu ligger ute för intresseanmälningar. Ingen glömmer heller den riggade försäljningen av lokstallarna och att en bra kulturverksamhet därmed kördes ut.

Positiva exempel i motsatt riktning har varit renoveringen och ombyggnaden av gamla Ålidhemsskolan med Familjecentral, föreningslokaler och skollokaler där V stred för att den skulle behållas i kommunal ägo, trots att försäljningsivrarna var högljudda. Ett annat är den pågående upprustningen av Fridhemsgymnasiet, som Vänsterpartiet tidigt förespråkade i stället för att hyra in sig i en ny gymnasieby, vilket Socialdemokraterna försökte driva igenom. Ett annat gott exempel är upprustningen av Umeå Centralstation som i renoverat skick kan få samma ändamål i ytterligare 100 år. Dessa senare exempel visar på den långsiktiga väg som vi i Vänsterpartiet anser att Umeå kommun ska ta för att värna skattemedel, säkra trygg välfärd i kommunalt ägda lokaler och vara den aktör som styr Umeås utveckling efter det som är långsiktigt bäst för Umeborna och för våra barn och barnbarn.