Du kan inte förändra EU utan att förändra fördragen

If you can’t beat them – join them”. Så lyder ett ordspråk för en opponent som hellre ansluter sig till övermakten än bjuder motstånd. Exakt den linjen anför Warlenius i sin text angående vänsterpartiets utträdeskrav.

Istället för att utkämpa en gammal strid är det mer fruktsamt att lägga kraft på att påverka inifrån. Brasklappen blir förstås en växande ”EU-kritisk vänster” som i kraft av sitt folkliga stöd ska vrida unionen åt rätt håll. Den utgångspunkten kan jag som EU-kritiker köpa om det inte vore för en viktig aspekt som Warlenius totalt missar – fördragen.

Det är avtalstexterna som bestämmer i vilken riktning unionen ska röra sig mot och hur den ska arbeta. Fördragen är så genomsyrade i marknadsliberalt tankegods att all systemkritisk vänsterpolitik i grunden omöjliggörs. I exempelvis Maastrichfördraget regleras den så kallade stabilitetspakten som förbjuder underskott högre än 3 procent av en medlemsstats budget. I praktiken förbjuds stora statliga upplåningar som behövs för en klimatomställning, något som totalt krockar med alla ambitioner på miljö- och välfärdsområdet. I Lissabonfördraget står det också att medlemsstaterna ”gradvis ska förbättra sina militära resurser”, något som borde sticka i ögonen för alla fredsivrare.

För att förändra dessa paragrafer måste varenda skrivelse ändras i enhällighet av alla medlemmar. Om en medlem röstar emot faller allt. I praktiken måste EU styras av 28 (27 efter Brexit) socialistiska och EU-kritiska regeringar under totalt samförstånd för att en omskrivning av fördragen ska bli möjlig. Dessutom måste EU-kommissionen, EG-domstolen, ECB-banken och alla andra icke-folkvalda förvaltningar demokratiseras för att ytterligare vrida högergiren ur unionens händer parallellt i kampen mot företagslobbyismen och expertgrupperna. Exakt hur ska Warlenius, Sjöstedt och Ehrenberg åstadkomma detta mirakel utifrån en liten partigrupp i EU-parlamentet?

Men det mest märkliga argumentet från Warlenius är att ett utträde skapar förutsättningar för extremhögern att kidnappa frågan. Det är snarare frånvaron av ett tydligt EU-motstånd från vänstern som gör att högerpopulismen kan vrida missnöjet över unionen till sin egen planhalva. Kritik mot ett massivt demokratiskt underskott blev istället politikerförakt och invandrarhets. I Storbritannien var det UKIP som dominerade EU-kritiken under folkomröstningen på grund av frånvaron av EU-kritiska partier. Just därför är det superviktigt att behålla utträdeskravet och belysa det från ett socialistiskt perspektiv, inte nationalistiskt. Ska jag som EU-kritiker hänvisa andra EU-kritiker till Sverigedemokraterna om Vänsterpartiet bestämmer sig för att slopa utträdeskravet?

Även om utsikterna att få till en ny folkomröstning är små i dagsläget är utträdeskravet fortfarande aktuellt med tanke på hur illa EU fungerar. Att propagera för en Swexit är att markera en analys där unionen strider mot allt som vänstern kämpar för. Precis som Kajsa Ekis Ekman skriver så måste vi socialister utgå från hur EU förhåller sig till arbetarrörelsens intressen innan vi kan omfamna medlemskapet fullhjärtat. På den biten har jag inte sett den minsta förbättring. Fråga vilken byggnadsarbetare som helst om den EU-sanktionerade bemanningslönedumpningen under diverse EU-direktiv.

Så nej Warlenius. Så länge du inte erbjuder en uttänkt plan på hur Vänsterpartiet ska förändra EU i en revolutionär riktning så är utträde det enda realistiska. EU-kritiker måste utgå hur EU ser ut, inte vad det borde vara. Unionen är byggd av och för kapitalet – och kommer bli så för all överskådlig tid. Det är se sanningen i vitögat och sluta komma med diffusa förhoppningar om ett ”Folkets Europa”. Behåll utträdeskravet – Sverige ut ur EU!