Debatt: Dovstads förvirrade krönika är GP:s haveri

Man kan driva med Kajsa men hon har rätt att skriva vilken text hon vill. Haveriansvaret ligger däremot på GP:s redaktion som brustit och släppt igenom stötande smörja som skissartat lutar sig mot konservativa svamlerier om att det var bättre förr och att man inte känner igen sig i det nya Sverige, med en osviklig medelklassröst och blick som definierar normer och sakernas tillstånd. 

Texten är så förvirrad att den behöver ett klargörande. Kajsa är en ung student i en ny stad. Affären hon känner till är stängd. Hon går till en som är öppen. Där köper hon bara ett fåtal varor. Affären kryllar nämligen av ”det nya Sverige”, någonting farligt, främmande och barbariskt. Kajsa känner sig orolig, det finns inga köttbullar och allt kött är halalslaktat. Förutom att klaga, insinuerar Kajsa också fuffens då hon betalar med kontanter och inte med kort. Wink-wink, nudge-nudge. Det är okej för Kajsa att 2014 inte äga en smartphone men det är inte okej för en affärsinnehavare att inte acceptera kort. Det är okej att inte förfråga sig kring utbudet i affären – trots den vänliga försäljaren – men ändå ondgöra sig över varorna. Det är okej att skylla sin oförmåga att handla på någon annan. Det är okej att dra paralleller till Sveriges förändring genom att dra upp en så värdelös återberättad icke-händelse, den sämsta anekdoten jag hört, som dessutom är 5 år gammal, eftersom det passar in i en världsbild som luktar så mycket instängdhet och ingrodd rädsla att den kväver. 

Vi lever i en liberalt präglad tid där det menas att individer skapar sin egen lycka, att man måste våga, att man är sin egen lyckas smed osv. Vi uppmanar unga att resa runt om i världen, möta det okända, träffa nya kulturer. Men samtidigt publiceras det en text om en ung liberal som flippar över till Jimmiesidan så fort hon utsätts för mildare form av väderleksbekymmer och en affär?! 

En djupare fråga rör krocken mellan individen och kollektivet och det eviga tjatet om integration kontra assimilering. Jag förvånas ständigt av det märkliga i den nyliberala världens retorik, där svensken alltid är en autonom individ som med egna krafter skapar sin egen individuella framtid oavhängig sociala och kulturella mönster och strukturer. I kontrast står en bred grupp människor som styrs av just de strukturer svensken förkastar. Det gäller att utbilda människor, att integrera dem, att lära ut dem allt om svenska värderingar. En provokativ fråga i sammanhanget lyder: så att de kan lära sig att misshandla och våldta sina fruar som äkta svenskar och inte som utlänningar? Kajsa är alltså här en individ som bär på ett traumatiskt minne av att ha mött en man för 5 år sedan, handlat mat av honom vilket lett henne till att ge sig in på sociologiska förklaringar av oanat djup. 

Individen och ett föreställt kollektiv. Alltid samma visa, antingen ”Så mycket bättre” och ”Solsidan” eller Cevapi på Pizzeria Monaco och kryddor på Orienthuset. I min värld har man alltid kunnat förena dessa två, till synes skilda, sidor. Vi har flytande identiteter. Jag pratar annorlunda med mina barndomsvänner och inför mina studenter. Man kan leva i 2000 olika världar, inte bara två. Man skiftar sin identitet beroende på situationen, och etnicitet/kultur är bara en av många parametrar. 

Ergo, Kajsas text och GP:s publicering av densamma leder oss till en del söndertjatade diskussioner, eller snarare rasistiska antaganden, om identitet och tillhörighet, som är något av det segaste som finns. Någon anser sig alltid ha rätten att definiera dig, mig, honom, henom, henne, oss, de andra. Det leder oundvikligen till att peka ut ”den andre”, oavsett det outtalade. 

Ingen av dessa kvasidiskussioner rör mig egentligen. Jag blir inte stött av att någon inte ser mig som svensk. Där jag kommer ifrån sköt man på gravida kvinnor, inte fan bryr jag mig om vad någon i Höör tycker om mig. Enda sättet att tacka för medborgarskapet är att betala skatt, om man kan. Jag har betalat, som så många andra, en hel massa skatt sedan jag började jobba. Hur jag (inte) firar midsommar, om jag klipper mig hos Hamid för under 100 spänn, käkar Vegeta eller Argeta, om jag hejar på det svenska landslaget (det gör jag inte) är min sak. Det har gått hyfsat bra för några av oss. Just för att man själv kunnat välja integrationsnivå. Det verkar som att annorlunda tider kommer där man måste välja sida. Tror inte att Sverige nödvändigtvis kommer vinna på det. 

Slutligen, Kajsas ”analys” är en tendentiös anklagelse mot människor som gör något bra. Det är otroligt beklämmande. Det går inte att vinna i Kajsas GP-certifierade värld. Man kommer alltid – oavsett vad man gör eller inte gör – att förbli en främling.