Debatt: Döda smärtan, inte patienten

I ett samhälle där döden i ökad grad har blivit undangömd, främmande och institutionaliserad tycks aktiv dödshjälp i vissas ögon framstå som ett svar på oönskad smärta. Det är inte minst aktuellt då den kanadensiska regeringen den 14 april presenterade ett förslag som skulle kunna tillåta dödshjälp för kroniskt sjuka. Frågan som bör ställas är dock, till vilket pris? 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ja till Livet ser aktiv dödshjälp likt det falska skimmer som utstrålas från ett fiskedrag med krokar dolda i mörkret. Ett botemedel som dödar smärtan men även dödar patienten är inte värdigt att kallas någon form av ”hjälp” utan ett gift för såväl den enskilda människan som samhällskroppen. Vårdens uppdrag måste vara att döda smärtan, inte patienten. 

För att erbjuda den bästa lösningen bör alltid problemet noga undersökas och förstås. Med den största respekt för det lidande en människa i livets slutskede kan befinna sig i menar Ja till Livet att en efterfrågan om dödshjälp ytterst sett bör erkännas som ett rop på hjälp, en röst som måste tas på allvar. Oavsett om någon är positiv eller skeptisk till aktiv dödshjälp är alla överens om det övergripande målet att minska och lindra smärta och lidande. Vägen dit skiljer sig dock åt. Aktiv dödshjälp är inte svaret eller lösningen. Istället för dödshjälp förespråkar Ja till Livet livshjälp. Livshjälp innefattar god behandling och omsorg samtidigt som meningsfullhet och värdighet tryggas.  En persons intresse för aktiv dödshjälp upphör oftast när god palliativ vård och livshjälp kan kommuniceras och erbjudas, vilket tyder på att det fanns något mer än dödslängtan. Betingelserna för liv borde tas tillvara och stärkas. Det bör vara vårdens uppgift att möta döende patienters olika behov. Allt som kan göras behöver göras för att kunna lindra människors smärta oavsett om den är fysisk eller av psykisk art. Vården behöver fortsätta vara en motkraft till död och dödslängtan.

I ett samhällsperspektiv är frågorna om döds- eller livshjälp avgörande för vilket sorts samhälle vi vill bygga och vara en del av. Det finns skräckinjagande exempel på hur aktiv dödshjälp när den först införs enbart berör en avskild del av befolkningen, oftast sjuka i livets slutskede. På grund av olika processer utvidgas dock dödshjälp till att exempelvis omfatta dem med kronisk sjukdom eller unga med psykiska besvär. Röster som önskar en sådan utveckling i Kanada har redan yttrat sig i samband med lagförslaget. Spårbundenhet är en stark faktor angående hur vårt välfärdssamhälle är uppbyggt och gestaltas. Historiska beslut formar nämligen morgondagens valmöjligheter.  I ett perspektiv av path dependency kan inte framtidens vård och forskning uteslutande garanteras värna livet, lindra smärta och bota sjukdomar om aktiv dödshjälp skulle legaliseras i Sverige. På ett personligt plan kan det även vara etiskt problematiskt för vårdpersonal att medverka till någons död. En annan väg som skulle främja en mer positiv utveckling för de äldre och svårt sjuka skulle vara att utveckla en rikstäckande god palliativ vård och livshjälp och därmed fortsätta på den inslagna vägen av en vård och omsorg för livet.

Alexis de Tocqueville ska ha uttryckt tankar kring att individualism leder till att människor isoleras. Individen blir dock först en person i relation till andra människor.  I kampen mot smärta och lidande kan dödshjälp få någon att inte känna något alls. Livshjälp kan istället erbjuda värme, närhet och ökad livslust. Varje människa finns till i ett sammanhang, i ett ekologiskt system med olika resurser. En god vård bör kanalisera alla dessa resurser på ett holistiskt sätt för att hjälpa personen att leva ett värdigt liv. Människan måste bli sedd och synliggjord. Solidariteten i samhället ska inte bara komma till uttryckt allmänt via samhällsinstanser och institutioner utan även existera på personliga plan. Familjen, vänskapsrelationer och lokala gemenskaper har här en betydande roll att fylla.

De som förespråkar aktiv dödshjälp tar ofta på sig rollen att tala för dem som kan tolkas vara i behov av en sådan åtgärd. Principiellt kan det vara enkelt att inta en sådan position i gott uppsåt. I verklighetens möte med personer i sådana situationer kan en sådan inställning dock problematiseras. Det antas att ett intresse av dödshjälp existerar inifrån människan och att en sådan tillgänglighet skulle välkomnas av patienten. Vad är det dock som kommuniceras när någon utifrån rekommenderar en annan människa att överväga aktiv dödshjälp? Om vi använder döden som ett verktyg för att lindra smärtan kommunicerar vi att den människans liv inte längre har betydelse eller ett värde. Vidare kan patienten uppfatta sig som att vara en oönskad börda om en fråga om dödshjälp skulle lyftas av närstående.

Ytterligare finns risken att aktiv dödshjälp blir ett medel och ett ekonomiskt incitament för vårdapparaten att slippa ta hand om vårdkrävande svårt sjuka patienter. Vården ska istället skicka ut signaler om genuin omsorg och att det alltid finns människor som bryr sig om den hjälpbehövande. Varje människoliv är unikt, okränkbart och oersättligt. Ja till Livet menar att vården oklanderligt och med hela handen ska fortsätta vara trogna uppdraget att döda smärtan, inte patienten.