Debatt: Direktflyget och klimatmålet

På Facebook och i Nerikes Allehanda (26/8) kan vi läsa klang- och jubelartiklar om öppnandet av en direktflyglinje mellan Örebro flygplats och Kastrup i Köpenhamn. Bör vi då inte alla falla in i hyllningskören? Direktflyg till Köpenhamn beskrivs ju som ”ett jättelyft för företag” i länet. Låt oss rensa strupen med några synpunkter och kritiska frågor innan vi sjunger upp oss. Det bör finnas fler än en stämma i partituret. Alltså:

Örebro flygplats har haft direktlinjer till Köpenhamn vid tre tidigare tillfällen. Alla har lagts ner på grund av bristande passagerarunderlag. Därav behovet av att Örebro kommun, Region Örebro län samt Kumla och Karlskoga kommuner årligen måste subventionera flygfältet med skattemedel i mångmiljonklassen. Enligt avtalet med flygbolaget Estonian Air ska huvudägarna Örebro kommun och Region Örebro län nu betala omkring sex miljoner kronor var per år. Minoritetsägarna Kumla och Karlskoga kommun bidrar med mindre summor. Tanken är att ägarnas (skattebetalarnas) insats ska minska efterhand, förutsatt att planen fylls på enligt målsättningen. I Allehandas marknadsliberala hovjournalistik är detta inget alarmerande faktum, inte heller Lena Baastad (S), Anders Åhrlin (M) eller någon annan intervjuad ser några problem med det.

Flygplatsen ligger en dryg mil väster om Örebro. Banan, som ska förlängas till planerade 3 300 meter för att kunna ta emot de största fraktflygplanen, sträcker sig i stort sett i nord-sydlig riktning. Den ligger rakt söder om Svartån, Örebros enda dricksvattentäkt, motorvägen E18 mot Oslo samt, några kilometer längre norrut, länets största och förnämligaste flyttfågelsjö Tysslingen.

Nu ska vi inte beskriva ett ”worst case scenario”; den fantasibegåvade läsaren kan säkert själv föreställa sig konsekvenserna av en kraschande Antonov-maskin i Svartån med studs till Tysslingen. Vi har fullt förtroende för att myndigheterna har klart för sig hur man enkelt löser ett sådant debakel.

 Vi tar en annan vers. Visst ”öppnas världen” för regioninvånarna. Privat blir det enklare att ta flyget direkt ut till exotiska platser som t ex militärdiktaturen Thailand. Regionens företagare slipper krånglande datoruppkopplingar med samtalspartners för IT-konferenser och affärsmöten och kan snabbt pipa iväg till möten på andra sidan jordklotet istället. 

Även Örebro kommuns ledande politiker och högre tjänstemän kan enkelt slinka iväg på sin årliga Mipim-fastighetsmässa i Cannes, för att träffa eventuella affärspartners från Akademiska Hus i Linköping i medelhavstempererat klimat.

Därmed är vi inne på klimat-versen. 

FN:s klimatpanel IPCC har gett världens politiker och ekonomiska makthavare – och alla oss andra – de vetenskapliga bevisen för en hotande klimatkatastrof om vi inte lyckas bromsa den globala uppvärmningen av atmosfären till maximalt två grader per år till år 2030. Om detta är den absoluta majoriteten av världens klimatforskare överens.

Även i Örebroregionens pågående arbete med kommunernas klimatstrategi lyser insikten om allvaret i detta faktum fram genom tjänstemännens ambitiösa arbete. År 2030 ska Örebroregionen ha blivit ”klimatklok”, ordagrant citerad vision: ”Då är vi oberoende av olja och andra fossila bränslen och använder i stället förnybar energi… Regionens klimatpåverkan är begränsad och företagen växer på ett hållbart sätt.” 

Det är alltså om 15 år.

Här inställer sig självklart frågan – hur är det tänkt att målsättningen att massivt utöka flygplatsens trafik ska förenas med målet i klimatstrategin om en ”klimatklok” region? Om detta må ni berätta, Irene Lejegren, Lena Baastad och Anders Åhrlin! Den lätt förutsebara frågan om vilka ekologiskt och ekonomiskt hållbara transportalternativ Vänsterpartiet har för regionen ska jag återkomma till.