Debatt: Det svenska samhället har kuggat i medmänsklighet

18 procent av mina grannar vill inte ha mig och min familj i Sverige. Men i stället för att hata de som hatar måste vi ta på oss debatthatten och argumentera och informera. Endast så kan vi släcka de hatiska lågor som flammat upp i vårt samhälle, skriver Natalie Donback.

Jag vaknade upp dagen efter valet och rökte en ångestcigg, ungefär som efter att man kuggat en tenta. Skillnaden var att nu hade mitt samhälle kuggat – kuggat i medmänsklighet.

Jag bor numera i Spanien. Här bryr sig ingen om att jag har polska och kroatiska gener då jag är blond och blåögd, de kallar mig ”La Sueca” (svenskan) ändå. Min halvsyster var ung i Malmö på åttiotalet och blev kallad svartskalle för sitt mörka hår. Jag tänker, eller snarare hoppas, att vi kommit en bit på vägen mot ett mer tolerant samhälle. Invandring är inte längre något okänt – därför kan det okända inte längre vara en skrämselfaktor.

Men vad är det då människor är rädda för? För rädsla måste vara den enda motiveringen till att rösta på ett rasistiskt parti.

SD anser att ”svenskheten” är på väg att krackelera och förfalla, att de svenska traditionerna håller på att skjutas undan till förmån för halalkött, moskéer och gud-vet-vad. Men finns det någon som på riktigt tror att sillburkarna på Ica är hotade eller att tant Agda snart kommer att hindras från att gå på söndagsmässan?

Jag är stolt över att Sverige hjälpt de som behöver hjälpas, öppnat sina dörrar när andra förblivit stängda och behandlat människor som människor, som jämlikar. Jag undrar hur långt SD:s väljare har tänkt eller om funderingarna inte sträckt sig längre än till ”jävla svartskalle” och ”ut med dem”. De flesta borde väl kunna förstå att människor flyr från krig och folkmord för att de måste – inte för att utrota den svenska kulturen?

Oavsett hur SD har kunnat mobilisera så många väljare är det ett faktum att partiet har lyckats dra till sig gemene man. Som landets tredje största parti har dess inflytande och politik normaliserats. SD är numera en del av vår partikultur, och de kommer inte att retirera över en natt.

När den sociala säkerheten åsidosätts skapas ett vakuum för krafter som SD att frodas i. Ilska och intolerans agerar gödningsmedel och plötsligt har de 49 mandat i riksdagen. Konsekvenserna existerar oavsett motiven, men vilka av partiets väljare har kunnat undgå att SD är ett rasistiskt parti?

Ingen av mina vänner har gått ut med att de röstat på SD. Ingen av dem märker sina profilbilder på sociala medier med SD:s logga så som många ”F!-stämplat” sina bilder. Jag såg ett inlägg som delades på Facebook där en ung bloggerska berättade varför hon skulle rösta på Jimmie Åkesson. Hon var en av få som öppet stod för sitt beslut och bemöttes således av en våg av motargument. Men det är precis den andra sortens SD-sympatisörer som skrämmer mig. De som hatar och för sina resonemang i smyg, de som inte yttrar sina åsikter och som därför inte kan möta motargument. I den miljön kan vad som helst gro. Där kan rädsla bli till hat, och hat till handling.

Dagen efter valet ser jag hur mina grannar hemma i Sverige har röstat. 18 procent av dem har lagt sin röst på SD, 18 procent la valsedeln som säger ”ut med Natalies familj”. I grundskolan hade jag en lärare som verkade förakta mig blott för att mitt efternamn slutade på ”vic” istället för ”son”. Idag har jag ett annat efternamn då min pappa var rädd att jag skulle bli diskriminerad. Det var som om jag hade utseendet på min sida, men efternamnet skavde i rasisternas mall för godkänd svenskhet.

Jag tänker på Kents låt Sverige med textraden ”Sverige, Sverige älskade vän” och inser att dagens Sverige i stället har blivit hatets land. Men vi får inte hata de som hatar, för inget gott föds ur hat. Vi får ta på oss debatthatten och argumentera och informera, det är det enda sättet om vi vill släcka dessa hatiska lågor som flammat upp i vårt samhälle.