Debatt: Det suger naturligtvis – men jag är socialdemokrat

Tänk om jag fick en hundralapp varje gång någon frågat mig var gränsen egentligen går för en besviken socialdemokrat. Då hade jag snart kunnat finansiera Malmbanan åt Fredrik Olovsson själv - inom ramarna för hans finanspolitiska ramverk. Twitterflödet, ledarsidorna och inkorgen är proppfulla av uppmaningar att lämna partiet, och ifrågasättanden av valet att stanna. Ni undrar var gränsen går, hur många felsteg vi kan tugga i oss, vilka beslut som aldrig får fattas - när vi tänker ge upp. För egen del vet jag inte. 

Jag är jättebesviken på mitt parti. Högertrianguleringen i delar av social-, migrations-, och rättspolitiken tycks inte veta någon gräns, och förra veckan presenterade partiledningen en skuggbudget med reformer motsvarande mindre av reformutrymmet än i det budgetalternativ som regeringen presenterade. Skatteöversynen med fokus på kapitalinkomster som vi har kongressbeslut på lös med sin frånvaro – och istället accepterar man delar av skattesänkaragendan från höger. 

Och som kronan på verket har man nu lagt sig platt för M och SD i en uppgörelse om finanspolitiken. Det är för det första en katastrof rent politiskt, och för det andra går överenskommelsen tvärtemot ett kongressbeslut jag var med och fattade år 2021. 

Det suger naturligtvis. Men jag är, trots allt, socialdemokrat. Och jag tror att den som känner likadant borde kavla upp ärmarna och börja engagera sig ordentligt nu. 

Jag vet varför jag är socialdemokrat. Jag är sosse eftersom jag har träffat byggnadsarbetare som pressats och stressats av sina arbetsgivare till den grad att deras nervtrådar i underarmarna gått sönder redan innan de fyllt 29. Jag är sosse eftersom jag försökte skilja mig i Stockholm för några år sedan och inte hade någonstans att bo. Jag är sosse eftersom arbetarungar i Vårby dör 18 år tidigare än akademikerungar på Östermalm. Och jag är fast besluten om att det bästa för Sverige är att Socialdemokraterna driver den politik som behövs för att göra upp med den här skiten. 

Så sitt ni där, vid era skrivbord på ledarredaktionerna, och håna naiva vänstersossar. 

Om politiken redan hade varit vad Sverige behövde hade jag legat hemma och kollat på Netflix om kvällarna istället för att sitta i partilokaler. Det är ju eftersom politiken fortfarande behöver utveckling, som vi måste vara där. 

När jag föreläser för fackligt engagerade om politisk organisering brukar jag visa en bild på, och berätta om, Ivar-Lo Johansson. “Vet ni vem det här är!?” brukar jag säga och vifta mot Powerpoint-presentationen – och när tillräckligt många Unga Byggare, Sekoiter eller Målare skakat på huvudet brukar jag berätta om Ivar-Lo och hur han cyklade mellan arbetsplatser på 1930- och 40-talen för att skapa opinion mot statarsamhället. Jag tänker mycket på honom nu.

Så sitt ni där, vid era skrivbord på ledarredaktionerna, och håna naiva vänstersossar som tänker fortsätta jobba för att pressa igenom ännu bättre socialdemokratisk politik. 

Vi jobbar på – och vårt projekt kvarstår: Vi vill leva i ett jämlikt land. Ivar-Lo Johansson cyklade – och statarsamhället föll. Vi är skyldiga honom att åtminstone orka votera lite.