Debatt: Det saknas en plan för framtidens skola

Ett halvår har passerat sedan valet 2018. Det verkar dock inte vara någon av riksdagspolitikerna som har en genomtänkt plan för skolan i framtidens Sverige. Den nya utbildningsministern Anna Ekströms ord om att kunskapsresultaten, likvärdigheten och tryggheten ska höjas känns som stulna ord från tidigare skolministrar och utbildningspolitiska talespersoner. I Göteborgs kommun ser vi en liknande utveckling och det parlamentariska läget i staden verkar idag vara nästan lika svårt som dagen efter valet (GT 4/1, GP 10/9/18). I några avseenden verkar politikerna dock ha tagit del av Skolpartiets idéer eftersom man nu ska satsa både ekonomiskt och politiskt på skolorna i kommunen (GP 4/12/18), men det är något fundamentalt som saknas i politikernas analyser.

Skolpartiet har tidigare debatterat om skolsegregationen i Göteborg (ETC Göteborg 22/11/18) för att peka på hur denna måste förebyggas och förändras. Det är inte bara viktigt för att ge fler barn och ungdomar möjlighet att utbilda sig ordentligt och på så vis bidra till det svenska samhället. Det är också viktigt för att på längre sikt motverka den gängrelaterade kriminaliteten som dels växer sig starkare i svenska storstäder, dels kryper lägre ner i åldrarna (läs t.ex. BRÅ:s rapport om kriminella nätverk, 2016:54). Det har vidare slagits fast från flera håll, bland annat på polisens webbplats, att den grova kriminaliteten kan förebyggas med ett fungerande skolsystem.

Skolpartiet vill återigen adressera detta problem för att på riktigt rikta oss till alla som arbetar inom den svenska skolan samt såväl hög- som lågpresterande elever. Vi ser exempelvis en möjlighet i att införa ett särskilt år mellan årskurs nio och gymnasiet som tillägnas obligatorisk samhälls- eller militärtjänst. Utöver detta har vi tidigare lyft fram lösningar som till exempel en satsning på färre stora skolor placerade där de flesta människor bor, men också en satsning på karriärtjänster för lärare som väljer att arbeta i så kallade utsatta områden.

Dessvärre fokuserar politikerna inte nämnvärt på denna fråga. Varken på riksnivå eller på kommunnivå. Att den svenska skolan i dagsläget ska gynna alla, utan någon i grunden omfattande förändring, verkar inte gynna någon. Varken eleverna eller lärarna. Att man med viss framgång har arbetat med stödverksamhet i den svenska skolan, men överhuvudtaget misslyckats med att stötta de högpresterande (Skolinspektionen, 2018) gynnar inte heller någon.

Det första steget mot en mer välfungerande skola är därför att återförstatliga systemet så att alla elever verkligen kan gynnas av att gå i skolan – inte bara de med bäst förutsättningar, vilka gynnas av privatiseringen. Inte heller enbart de som kan dra nytta av en omfattande stödverksamhet inom den svenska skolan. Det andra steget är en mängd mindre, men ack så viktiga, konkreta åtgärder som skulle göra den enskilde lärarens gärning betydligt enklare. Vi kan till exempel nämna tillsättningen av lärarassistenter samt införandet av ett särskilt år efter årskurs nio. Det tredje, och kanske viktigaste, steget mot en mer välfungerande skola är att reformera kunskapssynen i Sverige. Kortfattat, och aningen populistiskt, innebär detta att utbildning måste bygga på neurovetenskap och inlärningspsykologi istället för på trendiga pseudovetenskapliga pedagogiska teorier.

Om politikerna åtminstone började diskutera dessa steg mot en bättre svensk skola skulle maktspelet de för närvarande spelar snarare sköta sig själv och de politiker som är ärligast och mest omfattande strider skulle i slutändan vinna.