Debatt: Det minsta man kan begära av en statsminister är att han vågar möta kritiska frågor

Rysslands brutala invasionskrig mot Ukraina har ritat om den säkerhetspolitiska kartan. Nu står Sverige inför den största försvarspolitiska förändringen i modern tid - en kursändring som kommer påverka oss under en oöverskådlig tid framöver. Därför är det hög tid att diskutera vilka villkor som ska gälla för Sveriges Natomedlemskap.

I samband med att den socialdemokratiska regeringen lämnade in Sveriges Natoansökan, klargjorde Miljöpartiet vår position. Vi anser inte att ett Natomedlemskap är det bästa för Sverige. Vi vill bibehålla vår frihet att kunna välja våra samarbetspartner när det gäller säkerhetspolitiska frågor. Vi vill bygga dessa samarbeten med stater som delar våra demokratiska värderingar, något som inte gäller alla Natomedlemmar. Ett medlemskap i Nato innebär att Sverige skriver under på att kärnvapenhot blir en del i vår försvarsstrategi. Detta är något som vi motsätter oss, vi vill att Sverige ska vara en kärnvapenfri nation.

När Jens Stoltenberg idag träffar företrädare för svenska partier har statsministern valt att porta både Miljöpartiet och Vänsterpartiet, två partier som om tre år kan sitta i en regering som - av allt att döma - ska förvalta ett svenskt Nato-medlemskap. Istället för att söka en långsiktig samling med Sveriges bästa för ögonen väljer Ulf Kristersson att utesluta kritiska röster. Det är inte hedrande för en statsminister.

En statsminister som tar sitt uppdrag på allvar bör rimligtvis klara av att höra kritiska frågor – och göra analysen att kritikernas frågor är lika viktiga att besvara som förespråkarnas. Om Ulf Kristersson inte klarar av det är det svårt att se hur han med värdighet ska kunna leda Sverige in i Nato.

Regeringens ovilja till en bred samsyn i försvars- och säkerhetspolitiken sätter stopp för att våra frågor kommer upp på agendan - men våra krav är tydliga:

1. Säkerställ att inga kärnvapen förs in på svenskt territorium. Kärnvapen på svensk mark skulle utöka hotbilden mot Sverige och Norden. Dessutom undermineras det globala nedrustningsarbetet. Därför vill Miljöpartiet se ett lagstadgat förbud mot kärnvapen på svensk mark. Det skulle stärka säkerheten i den skandinaviska regionen och dessutom ligga i linje med våra grannländer som har liknande regelverk.
2. Inför principen om No first use i Nato. Nato-principen om First use tillåter alliansen att som första aktör i en konflikt introducera kärnvapen. Principen försvårar globala nedrustningsinitiativ eftersom den medför att ett överhängande hot om kärnvapen alltid kvarstår. Miljöpartiet vill att Nato i stället följer principen om No First Use som innebär att kärnvapen aldrig får användas om en kärnvapenmakt inte först attackerats av kärnvapen.
3. Säkerställ att Sverige ingår i ett allians av demokratier - inför ett demokratikrav i Nato. Vi har de senaste månaderna kunnat följa en fars där den svenska regeringen i fråga efter fråga tvingats vika ner sig för den auktoritära regimen i Ankara. Den turkiske despoten ställer krav på krav och regeringen följer vackert efter. Redan innan inträdet i Nato har Sverige fått en försmak på hur det är att ingå i en militärallians med icke-demokratiska länder som fängslar journalister och oliktänkande, kontrollerar sina medier och universitet och kränker mänskliga rättigheter. Nato måste införa ett demokratikrav, så att bara länder som uppfyller grundläggande demokratiska kriterier ska få vara medlemmar.

Det här är den största försvars- och säkerhetspolitiska förändringen i Sverige under modern tid, och kommer att påverka oss alla - som medborgare och som politiska partier nu och under en lång tid framöver. Beslutet kommer att påverka alla kommande regeringar - oavsett partipolitisk färg. Därför är det viktigt för Sveriges bästa att få så stor bredd och långsiktighet som möjligt i säkerhetspolitiken. Det är dags att Ulf Kristersson behandlar Nato-ansökan som den historiskt stora omsvängning det är - och även vågar möta kritiska frågor. Det är det minsta man kan begära av en statsminister.