Debatt: Det måste bli lättare att komma nära

Många människoarbetare orkar inte längre bygga nära relationer med hjälpsökande människor. Det är inte modernt längre, utan den nya inneprylen är att vara ”en bit ifrån”. Jag tänker till exempel på nätläkare som på sina sajter berättar om hur gärna de skulle träffa mig ”en bit ifrån”, i ett virtuellt rum där både läkare, sjuksköterskor och psykologer hjälper mig online. Nätdejting är ett annat fenomen där vi bildar oss en uppfattning ”en bit ifrån” om en potentiellt framtida partner. Här finns också uttryck som att investera i en relation, spendera tid och sälja in sig själv, vilket antyder att vi inte bara har kommit ”en bit ifrån”, utan också reducerats till varor som kan köpas och säljas.

Idag är det svårt att välja annorlunda. När min sambo sjukanmälde vår dotter över telefon ombads hon att ladda ner en app i stället. Denna inflation av teknik och innovation servar människan utifrån ”en bit ifrån”-principen. Utvecklingen är ett tveeggat svärd, där underlättandet av kommunikation, lättheten att ta till sig och dela kunskap etcetera är fantastiska och säkert nödvändiga framsteg för vår art.

Det var länge sedan det var så svårt att komma intill. Hela tiden är vi ”en bit ifrån” att bli berörda och känslomässigt involverade. Det kontakt- och sammanhangslösa börjar sudda ut människans konturer. I en ombytlig kultur ställs höga krav på den inre psykologin, på förmågan att erfara helhet och sammanhang. Förstår vi inte sammanhangen så förstår vi inte heller orden och den bakomliggande meningen. Jag tror dock att det löper en relation genom all tillvaro och den söker oss, vi har bara inte kommit på att det är det vi letar efter, i sökandet efter allting annat. ”En bit ifrån” har blivit så normaliserat att vi inte förstår att vi ingår i det.

En annan utvecklingstendens under epitetet ”en bit ifrån” inom det människovårdande, är att utveckla sig emot andra områden än vad man är anställd för. Man belönas inte för att möta människor utan uppmuntras till att bli chef, systemutveckla, vårdutveckla eller forska. Det finns ofta en dold fråga från arbetsgivaren om vad man kan bidra med ytterligare när man ska anställas. Det människonära har reducerats och nedprioriterats för andra sysslor som ger högre lön och status.

Människans väg, och det har alla religiösa traditioner vetat, är inte en väg framåt eller bakåt, utan inåt. Ska de människovårdande yrkena kunna komma intill så behöver vi börja med oss själva. På Familjevårdsstiftelsen, där jag arbetar, har vi återkommande torsdagsgrupper. Det är en kollegial handledning där de återkommande frågorna är vad man är upptagen av, hur man mår och vad man brottas med. Gruppen har utvecklats utifrån Tom Anderson idéer om att använda reflekterande processer där alla får tala och lyssna till vad man själv och andra behöver.

Genom att bromsa upp och inte bara jobba på kan man hinna ikapp alla intryck och tankar, utvärdera och ifrågasätta, få nya insikter och hitta balans. Förhoppningsvis medvetandegör denna grupp när vi är ”en bit ifrån” de människor vi jobbar med.

Liksom den ena samhällsformen avlöst den andra, så kommer också vår nuvarande samhällsform att ändras. Vi får hoppas att den kommande samhällsformen är mer inkluderande. Så kom intill, omfamna det autentiska och verkliga i att ses och träffas. Det är både viktigt och nödvändigt. Våga ifrågasätta det som sker ”en bit ifrån” för din egen skull och framför allt för alla som saknar rösten och makten. Vi ansvarar inte bara för oss själva när vi arbetar med människor utan vi behöver också ge röst åt dem som inte orkar, kan eller klarar av det. Hur ni läsare använder denna text överlåter jag till er. En del kommer säkert förtränga, bortrationalisera och negligera denna text för att kunna fortsätta ”en bit ifrån”. Till alla er andra – ett stort lycka till och njut av att få komma intill.