Debatt: Det krävs antirasistisk feminism för att bekämpa hedersförtryck

Det var drygt 20 år sedan som första hedersmordet uppmärksammades i media efter mordet på Sara i Umeå i slutet av 1996. Under alla dessa år har debatten om hedersproblematik blivit ett alltmer aktuellt och hett ämne i media, i den politiska sfären och hos olika myndigheter. Trots stora insatser från olika håll finns det knappast något forskning som visar att dessa insatser var effektfulla för att motverka hedersförtrycket. Frågan är vad den polariserande debatten mellan kulturbetingade perspektiv och könsmaktsordningsperspektiv på heder bidragit till för att bekämpa hedersförtrycket.     

Det kulturbetingande perspektivet på heder som bygger på ett ”vi och dom”-tänkande där ”dom” är problem och ”vi” med ”svenska värderingar” är lösningen har länge varit det dominerande perspektivet både i media och hos många högerpartier och en del organisationer och myndigheter. Att reducera hedersvåldet till en etnisk eller kulturell fråga riskerar dessutom inte bara att stigmatisera  och öka fördomar och mot människor med annan etnisk eller ”kulturell” bakgrund. Det innebär också att man i praktiken underskattar det ”vanliga” våldet mot svenska kvinnor. Genom att framställa ”svenska värderingar” som jämställda och bortse från  könsmaktsordningen döljs svenska kvinnors underordning.

Här har radikalfeministerna flera poänger, vilka en del av vänstern har inspirerats av och därför ogärna har velat prata om hedersförtrycket. Trots det kallar jag radikalfeminister i hedersfrågan för ”den naiva feminismen” eftersom man underskattar den extra utsatthet som många flickor och kvinnor inte minst med utländsk härkomst befinner sig i på grund av klassposition, etnisk status och hårdare patriarkala bakgrunder.

Man kan inte förneka att hedersvåld är en specifik form av våld mot kvinnor som legitimeras och uppskattas av vissa kulturella mönster, en ofta kollektiv handling där män bestraffar kvinnor som vågar frigöra sig och bestämma över sin sexualitet och sin kropp. Detta trots att även en del pojkar kan drabbas av hederskulturen till exempel genom att tvingas till arrangerade äktenskap. Flickornas och kvinnornas utsatthet inom många invandrarfamiljer är mycket mer omfattande och utgörs inte enbart av det hedersrelaterade våldet.

Mina studier visar att diskriminering och marginalisering förstärker patriarkala attityder och kan leda till att många män och även en del kvinnor drar sig tillbaka till patriarkala tankesätt och att hederskulturen därför kan förstärkas i det nya landet. Det innebär att ”vi” till och med kan bli en del av ”problemet” snarare än ”lösningen”!

Därför betonar jag på en tredje ståndpunkt med ett intersektionellt perspektiv som fokuserar på en intensifierad maktkonflikt inom olika familjekonstellationer och ser på heder ur ett komplext, mångdimensionellt och kontextuellt perspektiv. Det handlar om att studera hur olika maktordningen påverkar exempelvis konflikter inom familjer efter migrationen i stället att hänvisa enbart till ”kulturella särdrag” eller enbart till könsmaktsordning.

Mina studier visar att maktförskjutningen mellan män och kvinnor inom många invandrade familjer i Sverige ofta leder till intensifierade familjekonflikter. Förutom maktförskjutning i könsrelationen till kvinnors fördel pågår också en maktförskjutning mellan föräldrar och barn. Föräldrarnas position försvagas efter invandringen, vilket innebär att de har mindre makt över sina ungdomar, medan barnen får en ny roll. Barnen för in den nya kulturen i hemmet och kan därmed bidra till socialisationen av sina föräldrar. De blir i viss utsträckning ”föräldrar till sina föräldrar”.

Det nya samhällets normer och lagar, som stödjer barnens rättigheter, ökar också barnens inflytande i förhandlingar med föräldrarna. Allt detta förändrar maktbalansen i familjerelationerna. Föräldrar som inte känner sig delaktiga i samhällslivet kan drabbas av en känsla av maktlöshet, vilket kan öka konflikter mellan föräldrar och ungdomar. Risken för familjekonflikter bland utrikes födda familjer ökar ytterligare när könskonflikter kolliderar med generationskonflikter. Risken för konflikter mellan fäder och döttrar kan med andra ord vara hög inom invandrarfamiljer.

Många män gör efter invandring en klassresa nedåt. De förlorar makten utifrån ett genusperspektiv. De bli även den ”andre” som etnisk minoritet och tappar status. Som fäder förlorar de en del av sin auktoritet över barnen. Dessa män som förlorar makten på olika arenor och upplever marginalisering och diskriminering kan längta efter nostalgisk maskulinitet och försöker kompensera sin maktförlust genom en hårdare patriarkala attityder. Även svenska män som känner sig hotade av kvinnors ökade maktresurser tenderar till nostalgisk maskulinitet. Fenomenet ”importäktenskap” är bara ett exempel på detta.

För att motverka hedersförtrycket och öka jämställdheten bör vi öka barn och kvinnors maktresurser i olika avseenden, motverka marginalisering och diskriminering  och öka välfärden. Det innebär att vi behöver övergå till ett antirasistiskt feministiskt och intersektionellt tänkesätt som baseras på ett inkluderande perspektiv – ”vi och dom”- tänkandet ökar den etniska klyftan ytterligare.

Mehrdad Darvishpour, genus- och etnicitetsforskare, fil. dr. i sociologi och docent och lektor vid socialt arbete vid Mälardalens högskola