Debatt: Det här måste vi minnas från kuppen i Chile

Den 11 september samlades människor över hela världen för att minnas Augusto Pinochets blodiga militärkupp 1973 och den folkvalde presidenten Salvador Allendes död på sin post i det bombade presidentpalatset i Santiago. 

På Stockholms universitet i den nästan fulla Aula Magna visades en videohälsning från presidenten Gabriel Boric och sånger framfördes av Arja Saijonma och Mikael Wiehe. Andra liknande arrangemang anordnades över hela Sverige. I Stockholmsområdet ägde de rum på ABF-huset, i Åkersberga, Upplands Väsby och på Mångkulturellt Centrum i Fittja. 

35 dagar före Pinochets kupp hade militären i Uruguay störtat regeringen. Fackföreningar och politiska partier förbjöds omedelbart. Nyligen frisläppta dokument tyder på att maktövertagandet i Uruguay var ett förspel till Chilekuppen och grundat i vad som kallades Operation Condor, en kampanj för att "eliminera marxistisk subversion" som drevs av militärjuntorna på 1970-talet i Argentina, Chile, Uruguay,  Paraguay, Bolivia. De flesta militära, polisiära och underrättelseaktioner genomfördes gemensamt av underrättelse- och säkerhetstjänsterna i dessa länder med stöd av USA. 

Den 22 december 1992 kom en mängd ny betydande information när José Fernández, en paraguayansk domare, besökte en polisstation i en förort till Asunción, för att söka efter filer om en tidigare politisk fånge. Istället fann han vad som kom att bli känt som terrorarkivet, med detaljer om ödet för tusentals latinamerikaner som i hemlighet hade kidnappats, torterats och dödats av säkerhetstjänsterna i Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Paraguay och Uruguay. 

Arkivet innehöll information om 50 000 mördade personer, 30 000 "desaparecidos" ("försvunna") och 400 000 fängslade. Huvuddelen av dessa föll offer i det ”smutsiga kriget” under militärjuntan i Argentina 1976-1983. 

Pinochets kupp var väl förberedd genom en makalös påverkans- och sabotagekampanj mot den demokratiskt valde Allende. De svenska socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson var inbjuden hedersgäst till 1 maj-firandet i Santiago, alltså dryga fyra månader före kuppen. Han talade efter Allende inför hundratusentals församlade och utlovade fortsatt svenskt stöd till utbildning och Allendes program ”mjölk åt alla skolbarn”. 

Presidentens tal fann jag ödesmättat, hans närmsta omgivning sa att de hade fått vittring om eventuella kuppförsök. Med facit i hand kan man tolka Allendes tal att han varnade för vad som skulle komma, men att han i trotsig plikt- och klasskänsla var beredd att satsa allt för folkets väl. 

När så Pinochet släppte lös sina krigshundar den 11 september, höll Allende i det brinnande Monedapalatset ett lysande radiosänt avskedstal, i bästa Shakespearedräkt, med ord, som, gissar jag, hade funnits i hans huvud länge.

Den 12 september nådde nyheten om kuppen UD i Stockholm. Ett extra morgonmöte inkallades av chefen för politiska avdelningen, jag var nyanställd där då. Harald Edelstam hade brådskande begärt att få öppna ambassaden för Allendesympatisörer som nu jagades av Pinochets ”militära mobb” (canalla castrense) som Olof Palme kallade juntan. Runt bordet var linjen klar: Sverige tillhörde inte de länder som öppnar sin ambassad för att ge en fristad åt flyktingar. Efter mötet gick jag direkt till utrikesminister Krister Wikman som genast tillmötesgick Edelstams begäran. Då hade Edelstam redan ringt Olof Palme. På kvällen fördömde Alva Myrdal i regeringens namn kuppen på Sergels torg.

Dagen därpå samlades ett stort solidaritetsmöte i Stockholms Folket hus. Huvudtalare var Chiles ambassadör Luis Enrique Délano och Lars Forssell läste Pablo Nerudas ångestfyllda dikt ”Här stannar jag”, som ingick i poetens sista diktsamling från januari 1973. Här i Peter Landelius tolkning:

Jag vill se fosterlandet enat
och skydda det för mördarhänder:
jag vill se Chiles ljus förgrenat
över det nya hus vi byggt:
alla får rum längs sina stränder.
Den som om ofrihet vill skrika
må fly till platser där han har det tryggt:
främlingar allerstädes är de rika.
Res till Miami med Er moster Ni!
Jag stannar här med folket, mina likar,
och sjunger om vår nya geografi.  

För egen del inledde jag med en referens till ett annat solidaritetsmöte. Då gällde det en militärkupp mitt i Europa, då den folkvalde liberalen Andreas Papandreou störtades den 21 april 1967 med hjälp av Natoplanen Prometheus, avsedd att användas vid en eventuell attack från kommunistiskt håll.

Mitt inlägg fokuserade sedan på den exempellösa påverkanskampanj som hade pågått i flera år mot Allende och hans samlingsregering Unidad Popular. Det började i presidentvalkampanjen 1970 då 40 privata radiostationer och 20 tidningar startade en hetskampanj mot ”det socialistiska helvete” som hotade vid en seger för Allende. En rad strejker organiserades av det privata näringslivet i syfte att sabotera regeringens reformpolitik. Den chilenska kongressen tillsatte senare en utredning om alla lögner och allt förtal av socialistledaren. Huvudfinansiär hade varit gruvbolaget Anaconda. 

Krister Wikman påtalade dessa ”fake news” och kritiserade Internationella valutafonden för att ha stoppat lån till de sociala program som Allende ville genomföra.   

I Sverige fortsatte flera borgerliga organ denna hetskampanj även efter militärkuppen. Svenska Dagbladetunderströk den 12 september Allendes ”misstag” och ”övergrepp”. Västernorrlands Allehanda skrev att ”satsningen på Allende var uppenbart en svår miss av den speciella aktionsgrupp inom UD som alltmer börjar styra vår u-hjälp”. Vimmerby Tidning fyllde i, under en rubrik som skulle ha kunnat satts av Pinochet själv: Allenderegimen har upphört. ”I mer än två år har Allende förstört landet… Man får nu hoppas att de som nu tagit över regeringsmakten på ett bättre sätt än Allende ska förstå hur ett land ska skötas.” Ledaren fortsatte: ”Det var tur för de svenska skattebetalarna att Allende inte fick fortsätta förstöra Chile, ty då hade regeringen Palme fått sända iväg nya svenska skattemiljoner.” 

Ihärdigast i sin kritik av Allende var dock journalisten och folkpartisten Andres Küng som skrev boken ”Om man sår socialism, skördar man fascism” (1974), som var en kritik både av Allende och den ”ensidiga” debatten i Sverige. 43 år senare avslöjades det att CIA hade uppskattat boken, som man tyckte verkade vara ”ovanligt balanserad för att komma från en ung svensk”. Spionorganisationen som spelade en stor roll i störtandet av Allende beställde fyra exemplar av boken.

En annan folkpartist skulle senare spela en central roll i den chilenska – och svenska – högern. Mauricio Rojas kom som politisk flykting till Sverige Han uppgav sig ha varit medlem av vänsterrörelsen Mir i Chile, men ingen där kände igen honom. Han var folkpartistisk riksdagsledamot 2002-2006. 2019 presenterades han som medlem i Moderaternas integrationskommission. 2021 återgick han till Liberalerna och utsågs till partiets integrationspolitiska rådgivare. 

Något överraskande blev Rojas 2018 kulturminister i Sebastián Piñeras konservativa regering och fick då mottaga gratulationer från de tidigare kollegorna Jan Björklund och Carl Bildt. Men efter bara fyra dagar tvingades han lämna sin post på grund av den kritikstorm hans uttalanden om Chiles minnesmuseum om diktaturåren väckte: 

”Museet används på ett skamligt och lögnaktigt sätt för att berätta om en nationell tragedi som slog så hårt mot oss alla.” 

För den som tvivlar på omfattningen av av de odemokratiska krafternas påverkanskampanjer i Chile och Latinamerika rekommenderas National Security Archive med sina över 100 000 avhemligade dokument. 

I amerikanska senatens Chileutredning från 1975 blottläggs med brutal kraft CIA:s inblandning i störtandet av Allende. Däri klargörs att CIA började sin brottsliga inblandning redan 1963 med miljontals dollar. CIA levererade allt från propaganda och falska opinionsundersökningar, press- och partistöd, kamp i olika former mot vänsterpartier, student- och bondeorganisationer och fackföreningar till konkreta försök att få tillstånd en militärkupp. Man skickade vapen till chilenska officerare som ville störta den Allendetrogne armégeneralen René Schneider, sedermera mördad. 

Insatsen var ”massiv” enligt senatsrapporten. Den inbegrep länder i och bortom Latinamerika. Men ”omfattningen av CIA:s inbladning i Chile var ovanlig men inte alls unik”. 

Till Aula Magnamötet sände Boric en videohälsning med ett varmt tack till Sverige för solidariteten med Chiles demokratiska krafter och för mottagandet av politiska flyktingar. Boric underströk att hans arbete sker under parollen ”Demokrati är minne och framtid”.

I detta spelar Museo de la Memoria y de los Derechos Humanos (Museet för minnet och de mänskliga rättigheterna) i Santiago en central roll.

Mycket talar för att vi i dessa tider även i Sverige behöver ett forum för demokrati och de mänskliga rättigheterna.