Debatt: Det här kan Europa lära sig av Harris otroliga insamling

En viktig aspekt av Kamala Harris genombrott har varit hennes iögonfallande insamlingssiffror. Bara under juli månad rapporterades hennes kampanj ha samlat in 310 miljoner dollar, mer än tre miljarder kronor, varav över två tredjedelar kom från givare som gav 200 dollar eller mindre via ActBlue, den amerikanska insamlingsplattformen som används av demokrater och vänstern. 

Barack Obamas och Bernie Sanders presidentvalskampanjer visade på potentialen för den här typen av insamlingar med små donationer, men det som Harris har åstadkommit är på alla sätt historiskt och för vissa avundsvärt. 

Under kampanjens 24 första timmar samlade Harris in 81 miljoner dollar från 880 000 donatorer – varav 60 procent gjorde sina första donationer efter valet. Att donera var det snabbaste och enklaste sättet för vanliga medborgare som var entusiastiska över kampanjen att delta på ett meningsfullt sätt. De kommer att få chansen att rösta på henne senare under året, men att aktivera anhängare mellan valen är den stora utmaningen för varje politisk rörelse. 

Kampanjer måste erbjuda olika sätt att engagera sig. I grund och botten handlar det om att skänka tid, till exempel genom evenemang eller kontakt med supportrar, eller sin röst, som att posta på sociala medier, eller pengar som hjälper kampanjen sprida sitt budskap. 

Volontärarbete som kan göras i stunden, utan villkor eller planering. 

Efter att ha lett fältteam för Barack Obama 2008 och 2012 har jag sett vad som krävs för att övertyga människor att donera sin tid – trots goda avsikter tenderar deltagandet att ligga på runt tio procent av de som säger att de ska komma. Att göra sin röst hörd på nätet kan för vissa innebära att de utsätts för oönskad kontakt, från relativt vänliga debatter till mer obehagliga reaktioner. Att skänka pengar är däremot ett privat och enkelt sätt att stödja en kampanj. Detta är kärnan i insamlingen av små donationer. Det är i princip volontärarbete som kan göras i stunden, utan villkor eller planering.

När online-baserad insamling började användas i amerikansk politik 2004 kom den inte från kampanjerna, utan från aktivisterna själva. På den progressiva bloggsajten Daily Kos uppmanades läsarna att göra små donationer och avsluta dem i 0,01 cent så att kampanjerna tydligt kunde se att pengarna kom från gräsrotsvolontärer. 

Under de följande 20 åren har omfattningen ökat och donationsprogram på nätet har professionaliserats i USA, men impulsen är fortfarande densamma. Det här är partiets aktivister, människor som vill vara med och påverka. När en kampanj berättar för dem att en donation på nätet är en form av engagemang svarar de genom att donera. 

Just nu är det svårt att föreställa sig att något liknande skulle kunna hända i Europa, med tanke på att små donationer idag har en begränsad inverkan på partifinansieringen. För perioden 2018-2021 utgjorde sådana bidrag endast en procent av de totala medlen. 

Men från denna visserligen låga utgångspunkt finns det verkligen anledning att hoppas. Många exempel under de senaste åren, till exempel Sumar i Spanien, Labourpartiet i Storbritannien och organisationer i det civila samhället över hela Europa har anammat crowdfunding som en viktig del av sina kampanjer. I vissa fall har mindre kampanjer också sett ett yttre inflytande från crowdfunding. 

Ofta skäms partiets ledning för att be om pengar eller känner att det förminskar dem på något sätt.

I juni vann 37-åriga Vittoria Ferdinandi ett chockartat val som borgmästare i Perugia i Italien, delvis tack vare en stark och aktiv crowdfunding-kampanj. Problemet i Europa är dock att mycket av detta är isolerat och har svårt att omvandlas till ett varaktigt förändringsskapande. Möjligheterna att arbeta som volontär är fortfarande relativt begränsade för människor som vill bidra. Partimaskineriet har inte hängt med i utvecklingen. Detta kan i många fall hindra likasinnade personer från att engagera sig i kampanjen och hjälpa till. Ofta skäms partiets ledning för att be om pengar eller känner att det förminskar dem på något sätt. 

Detta är något vi måste åtgärda om vi ska kunna se ett uppsving för progressiva partier och sociala rörelser på hela kontinenten. Enkelt uttryckt: Vi behöver verkligen människors hjälp, och om vi inte vågar be om hjälpen kommer vi aldrig att få den. 

Det första steget för att uppnå detta är att förstå att donatorer är volontärer och att det snabbaste sättet att omvandla dem till kampanjdeltagare och förespråkare för en viss sak är att be dem om en mindre donation. Samma impulser som får människor att donera i USA, och som ActBlue har lyckats använda för att gynna demokratiska politiker, finns i Europa och väntar på att aktiveras.

Bara Kamala Harris siffror under den senaste månaden visar att det finns ett potentiellt massivt stöd som kan utnyttjas i politiska kampanjer. Hennes kandidatur till Vita huset visar oss vad som är möjligt här i Europa och på vilket konkret sätt partier kan bygga vidare på befintligt stöd och engagera personer som inte har möjlighet att ge av sin tid eller röst. 

Vi gör klokt i att notera detta, kalibrera om vår verksamhet och försöka överrösta de högerextrema rösterna, en donation i taget.