Debatt: Det går att forska objektivt om förorten

Ove Sernhede fortsätter den kritiska granskningen av min bok Förorten – ett samhällsvetenskapligt reportage. Här är mina försök att förstå vad han menar i sak.

”Man kan inte forska objektivt om förorten.” Jo, det kan man om man skiljer på frågan man ställer och svaren man ger. Olika forskare ställer olika frågor (subjektivt), men svaren man ger är bättre eller sämre beroende på beläggen som anförs. Jag är tydlig med vad jag frågat om och på vad observationerna grundas. Om Sernhede och kompisar inte accepterar den utgångspunkten blir det svårt att samtala.

”Esaiasson är okunnig om förorten” Fel. Jag berättar i boken om hur lite jag visste innan jag började projektet. Efter två års intervjuande av närmare 900 personer och möten med många personer som arbetar i förorten har jag en bra bild av människors uppfattningar om samhällsfenomen. Till skillnad från den överväldigande majoriteten av tidigare undersökningar har jag pratat med ett tvärsnitt av de boende och inte bara med utvalda kategorier (till exempel ungdomar med ett visst förhållningssätt till samhället, som i Sernhedes fall).

Sernhede kommenterar inledningen till min observation nummer ett, ”Förorten är inte som Sverige i övrigt”: ”tänk hur annorlunda det kan vara några spårvagnshållplatser bortom Vasastan”. Det är roligt om än oärligt citerat. Tyvärr missar han att diskutera det substantiella innehållet i kapitlet. Exempelvis att 20 till 25 procent av de boende har bristfälliga kunskaper i svenska; att 30 procent uppfattar sig tillhöra en grupp som diskrimineras på grund av religion eller nationalitet; att förorterna är den självskattade religiositetens starkaste fäste i Sverige (de allra flesta med utländsk bakgrund tycker att Gud är viktig i deras liv); att hälften av de boende jobbar och att den andra hälften inte gör det; och att många boende har en annan syn på barnuppfostran och föräldraskap än i övriga Sverige. En diskussion om sådana omständigheter kan öppna för nya insikter bland de ideologiskt övertygade som menar att den egna förståelsen är den enda möjliga (jag räknar både Altamirano och Sernhede till den gruppen).

”Boken innehåller inga nya rön som vidgar förståelsen för förortsvärlden.” Fel igen. För att ta några exempel har forskningen om förorten inte uppmärksammat att "skärp er"-attityden är utbredd bland de boende; att tilliten till andra boende är lägre än tilliten till göteborgare och svenskar i allmänhet; att förtroendet för politiska institutioner inte är anmärkningsvärt lågt; och att nedskräpning uppfattas som ett stort och konkret problem. Sernhedes analys utgår från att förortens problem helt beror på diskriminering och dåliga myndighetsinsatser. Jag ifrågasätter inte att diskriminering och sämre fungerande offentliga institutioner är en del av problemet – jag lyfter exempelvis fram hur viktigt det är att stärka barnens möjligheter till en bra utbildning med bland annat bättre kunskaper i svenska – men jag blundar inte för att också andra faktorer spelar in.

Sernhede beskriver helt korrekt att jag hävdar att bostadsbolagen är en potentiellt positiv kraft i förorten. Grundorsaken till det är att varje fungerande samhälle behöver en stark och legitim samordnande aktör som upprätthåller ordningen (vi som lever i välfungerande områden tar ordningen för given). Helt klart finns det risker och avigsidor med att framför allt privata bostadsbolag kan sätta det kortsiktiga vinstintresset framför det långsiktiga målet att utveckla området. Men jag bollar en fråga tillbaka: Vilka är de realistiska alternativen till bostadsbolagen; vilka aktörer är bättre lämpade att återupprätta den gemensamma ordningen i förorten? För visst håller ni med den stora majoriteten boende om att det behövs bättre ordning?

Hörni, slentrian-kritiker som tror att ni vet hur det ligger till. Ni kan bättre. Släng skygglapparna och vässa argumenten så tar vi det därifrån.