Debatt: Det fria skolvalet är inte fritt – bidrar till ökad skolsegregation

För många grundskoleelever som bor på landsbygden råder i praktiken ingen valfrihet, inte heller för dem som läser gymnasieskolans introduktionsprogram. Elever som behöver skolskjuts för att välja/välja bort en skola har enligt skollagen inte rätt till skolskjuts, om inte kommunen fattat särskilt beslut därom. Ytterst få kommuner har fattat sådana beslut. I Varberg gäller skollagens skolskjutsregler fullt ut. Det har inte funnits några förslag från den politiska majoriteten om att ändra på detta – snarare tvärtom.

Under senare tid har det förekommit åtskilliga avslagsbeslut på ansökningar från landsbygdsfamiljer, som önskat skolskjuts till och från den skola familjen velat välja. Det går inte heller att förena ett fritt skolval med organiserande i så kallade upptagningsområden där närhetsprincipen råder. Rektorerna vid de mest populära kommunala skolorna i Varberg avslår i princip alla önskemål om skolbyte från elever boende i andra upptagningsområden på grund av platsbrist. Det är föga trovärdigt att hävda allas rätt till val av skola, när det rådande systemet inte tillåter detta. De enda skolor som i praktiken varit valbara är de fristående skolorna vilkas tillgång på platser för övrigt signalerar en överkapacitet på grundskolor i kommunen. Friskoleetableringar riskerar att leda till kostsam överkapacitet och i förlängningen halvtomma klassrum enligt universtitetslektorn, tillika moderata kommunalrådet i Lomma, Robert Wenglén. I flera artiklar hävdar han, i motsats till de flesta borgerliga politiker, att en likvärdig skola förutsätter en offentlig huvudman med rådighet över verksamheten. Tidigare moderata riksdagsledamoten och ekonomen Ann-Mari Påhlsson har deklarerat liknande självklara stånpunkter.

Diskussionerna i samband med remissen kring utredningen ”En mer likvärdig skola” har i huvudsak kretsat kring friskolebolagens vinstuttag och köregler, trots att det är det fria skolvalet som ytterst bidrar till segregationen. Att slopa det fria skolvalet finns inte med i utredningens förslag. Skälet härtill är, enligt utredaren, att föräldrar och elever uttrycker att det är viktigt att de får göra de här valen. De röststarka medelklassföräldrar som åsyftas har ju kunnat utnyttja valmöjligheterna. I synnerhet möjligheten att välja bort vissa  skolor till förmån för populära kommunala och fristående skolor, viket naturligtvis bidragit till segregationen. Enligt vissa studier under senare tid har skolsegregationen ökat kraftigt i Sverige: nästan en tredjedel av den totala ökningen av skolsegregationen kan förklaras av det fria skolvalet (Holmlund m.fl. 2019).

Valfrihetsivrarna menar att frånvalsskolorna är ”dåliga skolor”, varför föräldrarna måste ges möjlighet att välja bort dem. Dessa ”dåliga” kommunala frånvalsskolor finns i huvudsak i så kallade utanförskapsområden. Men ingen tycks ställa den retoriska frågan; varför finns det inga bolagsdrivna friskolor i dessa områden? Under min tid som undervisningsråd på Skolverket och Skolinspektionen mötte jag föräldrar som kunde berätta varför de valt bort den ”dåliga” skolan. Deras motiv överensstämde i stort med det som i amerikansk forskning kallas white flight, det vill säga att det kommit alltför många nyanlända eller andra lågpresterande elever till den skola man valt bort. Jag mötte också rektorer och lärare i utanförskapsområden som beskrev hur deras kommunala skolor succesivt dränerats på studiemotiverade elever och därmed resurser på grund av skolpengssystemet. Dessa skolor blev så småningom resurssvaga ”dåliga skolor” med bland annat svårigheter att rekrytera behöriga lärare.

Valfriheten måste försvaras – alternativet är värre, hävdade en borgerlig ledarskribent för en tid sedan. Jag som varit elev, arbetat som lärare och rektor i ett skolsystem som var statligt reglerat och finansierat, utan fritt skolval, fram till början av nittiotalet vill hävda motsatsen.