Debatt: Det förödande sticket

Vid sidan av krig, naturkatastrofer och pandemier finns de där andra kriserna, de som pågår i det tysta. Dit hör malaria, en sjukdom som över 200 miljoner människor insjuknar i och 400 000 dör av varje år. Över hälften av dessa är barn under fem år.
På Läkare utan gränsers kliniker är malaria en av de absolut vanligaste diagnoserna. Innan jag gjorde mitt första uppdrag hade jag inte fullt ut förstått vilken farlig och aggressiv sjukdom malaria är. Människor kan insjukna mycket snabbt och dö inom ett dygn.
Malaria drabbar sorgligt nog främst de som redan är fattiga och sårbara och sjukdomsbördan är snedfördelad globalt sett – Afrika söder om Sahara står för hela 90 procent av alla malariafall. Nu riskerar coronapandemin dessutom att bidra till att malaria får allt större fäste runt om i världen.

Under en pandemi, när en stor del av resurserna läggs på att
bekämpa en sjukdom, riskerar andra sjukdomar att växa. Det är lätt att dra paralleller till ebola-utbrottet i Västafrika 2014–2016,
där jag själv var på plats. Långt fler liv skördades i andra sjukdomar än ebola på grund av att sjukvården stängdes ned och att människor var rädda för att söka vård.

Nu ser Läkare utan gränsers team liknande tendenser där vi arbetar. I Sahelregionen i Afrika, exempelvis, slog fjolårets malariasäsong till hårdare och varade längre. Det berodde delvis på att regnen startade tidigare, men också på att storskaliga förebyggande insatser, som exempelvis utdelning av myggnät, saktades ned eller sköts upp på grund av pandemin.

I Niger var vi under förra året tvungna att stötta de lokala hälso- och sjukvårdsmyndigheterna med akutinsatser på platser där vi normalt sett inte arbetar. Det här ledde till att antalet malariafall vi behandlade ökade med 173 procent jämfört med 2019.

En studie i den medicinska tidskriften The Lancet beräknar att dödsfallen i malaria riskerar att öka med 30 procent de kommande fem åren till följd av pandemin.

Dessutom riskerar klimatförändringarna att förvärra situationen ytterligare. Värme snabbar på malariaparasitens livscykel, vilket leder till en ökad spridning. Dessutom börjar malariamyggan trivas på nya platser där klimatet blivit varmare och fuktigare, vilket redan har skett på flera håll i världen.

Jag minns fortfarande en treårig malariapatient i Darfur, Sudan. När flickan kom in till sjukhuset hade hon hög feber och krampade kraftigt. Hennes ögon flackade och saliven rann ur munnen.

Malarian hade satt sig på hjärnan och vårt team satte snabbt i gång behandling för att få stopp på kramperna, få ner hennes kroppstemperatur, få i henne vätska och malariamedicin.
När vi åkte hem för kvällen var hon fortfarande mycket dålig och jag var mycket orolig för hur det skulle gå. Morgonen därpå gick jag direkt in till hennes säng. Hennes ögon var vakna och även om hon var medtagen så kunde hon börja dricka. De följande dagarna återhämtade hon sig och lyckligtvis utan några tecken på att hjärnan skadats av malarian.

Den här flickan hade tur, men jag har också sett flera fall med dödlig utgång, där man i stället möts av en tom säng på morgonen. Många sjukdomsfall skulle kunna undvikas med enkla förebyggande åtgärder som utdelning av impregnerade myggnät.

FN:s hållbarhetsmål kring malaria är att minska sjuklighet och dödlighet med 90 procent till 2030. I nuläget är världen mycket långt ifrån detta. En viktig åtgärd framöver är att satsa på pandemianpassade sätt att förebygga och behandla malaria, som till exempel vårdmodeller på bynivå så att människor inte behöver uppsöka sjukhus.

Det är avgörande att biståndssatsningarna under flera år framöver tar sig an de förödande hälsokonsekvenserna i coronapandemins kölvatten, däribland ökningen av malaria. Annars riskerar vi att se ett mardrömsscenario där allt fler redan sårbara länder att tvingas hantera både covid-19 och en dramatisk ökning av andra sjukdomar.

Och det är de allra yngsta som får betala priset.