Debatt: Det borde heta returliberalism

Matransonering och barn som auktionerades bort till lägsta pris. Sådan var verkligheten i 1940-talets Sverige. 2013 gäller lägsta anbud i upphandlingar och i Skåne sköts färdtjänsten från Afrika. Nyliberalism är egentligen bara en återgång till gamla dagar, skriver Bror Stenberg i ett debattkåseri.

För en tid sedan bad en studerande om en intervju om hur barn hade det förr jämfört med nu. Vänligt försökte jag riva i minnets spindelväv och hittade ett par episoder. Det var en tid när flygande fästningar dundrade genom nätterna på sin väg att demolera de tyska städerna och sedan återvända tomma.

Då gick det svenska luftvärnet igång på allvar. Antagligen befarades att störtande bomblaster kunde ge skrämmande resultat medan tomma maskiner möjligen försökte nödlanda vid en träff.

Far jobbade på Lovéns stenbrott och bostaden ägdes av arbetsgivaren. En nyinflyttad pojke, lite yngre än jag, knackade på och frågade om vi hade karbid. Vi kände inte till mineralen, men han förklarade att det var till lampor, och hans mor hade inga pengar att köpa karbid för. Familjen bestod av fem personer, mor och fyra barn. Ingen far hemma, vilket inte var uppseendeväckande. Min egen var inkallad till kustförsvaret nästan hela kriget.

Så flyttade vi till Björnstorp och det var den lyckligaste tiden i min barndom. I mellanskolan hade vi en lärare vid namn Folke Ranåker, den skickligaste pedagog jag mött. Han hade ingen rotting att skrämma med och höjde aldrig en argsint röst. Det var positiv stämning jämt i de båda klasserna.

Karbidpojken hade också kommit till samma skola i en lägre klass, och han hängde efter mig efter skolans slut ända hem, där min mor bjöd på havregröt, den vanligaste middagen. Grabben rände efter mig varje dag efteråt, men efter en tid sa min mor stopp. Det var ransonering, och tilldelningen räckte inte till någon extra. Jag fick alltså säga åt parveln, att han inte fick följa med.

Då tog han upp en hästlort från vägen, sådana fanns det gott om, och bet en bit och tuggade. ”De här kan man också äta” sa han. Att detta var ett skrik på hjälp, förstod jag inte i den åldern, utan tyckte bara att han bar sig äckligt åt. Sedan såg jag honom aldrig mer.

Längre fram har jag ibland funderat över hans öde. Troligen såldes han på auktion som så många andra. Liksom vid våra dagars upphandling, så var det lägsta pris som gällde för fosterhemmen, som fick gratis arbetskraft ifall kommunen kom billigare undan med underhållskostnaden.

I Skåneregionen sköts färdtjänsten från Afrika, där pension, a-kassa och sjukförsäkringar inte belastar kostnaderna och där lönerna är försumbara så att mellanhänderna kan lägga lägsta anbud. Att många av dem som använder färdtjänsten blir lidande spelar mindre roll för region­ansvariga. Priset är viktigast och inte funktionen.

Det här systemet kallas ju nyliberalism, men var kommer ”ny” ifrån? Semantiskt rätt borde det väl heta returliberalism, eftersom det ju handlar om återgång till gamla dagar?
Bror Stenberg
Eslöv