Debatt: Det blir bara fel när Gröning målar sin dystopiska tavla

Lotta Gröning framhåller vikten av att hålla de totalitära ­krafterna stången. Men i hennes skeva verklighet är det främst Miljöpartiet som står för de totalitära tendenserna. Hon påstår att ”som enda parti har Liberalerna inga bruna eller på annat sätt totalitära historiska band”. Låt oss för stunden bortse från att även Liberalernas historia förtjänar en något mer självkritisk hållning än så.

Lotta Gröning klagar över den ”brunsmetning” som enligt henne skett av Liberalerna efter att partiet valt att öppna för regerings­samarbete med SD. Hon anser det otaktiskt att stämpla SD som rasistisk. Oaktat huruvida detta parti av egna meriter bör anses vara ett rasistiskt parti eller inte. Men ärligt talat. Är det korrekt eller inte att Sverigedemokraternas politik präglas av främlingsfientlighet och hat mot muslimer? Ja eller nej?

”Idag har många andra ­partier slagit in på deras linje, är de fortfarande rasister då?” frågar hon sig. Ja och åter ja, är förstås det uppriktiga svaret. Eller blir jorden också platt bara för att fler skulle få för sig att så är fallet? Att SD:s ­omänskliga politik tränger sig in i andra ­partiers program och får gehör hos fler väljare kan väl knappast vara skäl att acceptera det ­oacceptabla. ­Lotta Grönings normalisering av SD och bristande moraliska ­kompass är förstås helt i linje med det parti hon anslutit sig till.

Vidare sällar Lotta Gröning sig till raden av högerkonservativa röster som anklagar Miljöpartiet för att vara ett totalitärt parti. Av alla partier i riksdagen. Det är minst sagt magstarkt för att ­komma från en historiker.

De enda skälen som anges för en sådan svepande och brutal kategorisering är Miljöpartiets inställning till vindkraften. Gröning påstår att MP vill öka ”statens möjlighet att detaljplanera”. Något sådant återfinns överhuvudtaget inte i det betänkande som nu ligger på regeringens bord (SOU 2021:53). Betänkandet diskuterar hur formen för kommunens inflytande kan se ut i vindkraftsärenden om nuvarande system reformeras. De lagändringar som föreslås i betänkandet handlar om att kommunernas inflytande ska formaliseras och göras mer rättssäkert.

Ingenstans finns något förslag om ”statlig detaljplanering”. De föreslagna lagändringarna i ­betänkandet handlar om hur kontraktet mellan kommun-­vindkraftsexploatör kan ­reformeras. Statens finger är inte alls med i syltburken på det sätt som Lotta Gröning antyder.

Men låt oss vända på Grönings dystopiska bild. Den där en ­totalitär stat med MP i spetsen försöker inskränka kommunernas självbestämmande. Är det demokratiskt att enskilda kommuner har total makt över frågor som delvis berör hela landet? Det vill säga Sveriges möjligheter att uppnå nationella ambitioner om en utbyggd vindkraft, helt centralt för att förverkliga målet om 100 procent förnyelsebar elproduktion 2040. Att staten ges ett visst inflytande i frågor som rör nationella intressen är heller inte främmande för det svenska plan-och byggsystemet. Det är viktigt att en sådan motvikt finns i förhållande till det kommunala inflytandet. Det är för all del värt att diskutera den här vågskålen. Hur omfattande det kommunala självbestämmandet bör vara. Att som Lotta Gröning avfärda allt annat än total och oinskränkt kommunal makt över denna process som totalitarism är dock inte seriöst.

Idag vill vissa kommuner bygga mycket vindkraft och ibland på mindre lämpliga ställen. Samtidigt som andra kommuner totalvägrar vindkraft, trots goda förutsättningar. Sett ur ett nationellt perspektiv går utbyggnaden trögt, och det byggs framför allt för lite i södra Sverige.

Ett ökat statligt inflytande skulle förhoppningsvis syfta till att få en mer rättvis och rationell fördelning över landet. ­Nuvarande system leder snarare till det ­motsatta. Det är värt att ha i åtanke när debattörer som Lotta Gröning påstår sig vilja freda den nordsvenska landsbygden från vindkraft.

Lotta Gröning anklagar vindkraftverk (även miljöprövade och tillståndsgivna) för att rakt av ”ta livet av djur och fåglar och ­förstöra marken”. När ­Cementa misslyckas att lämna in ett komplett underlag för miljöprövning är det inte miljön som oroar Liberalerna. Deras ilska fokuserar helt på att regeringen skulle ha ”mörkat allvaret i cementkrisen”.

Denna tungt klimatbelastande industri är uppenbarligen ett nationellt intresse värd att försvara med hull och hår, till skillnad från vindenergin. Cementen ska väl också avsättas till att bygga nya kärnkraftverk – till gagn för djurlivet och närmiljön får man anta – snarare än till hemska, miljö­förstörande vindkraftverk.