Debatt: Det är vi som har en tacksamhetsskuld

Sara Skyttedal, ordförande i Kristdemokratiska ungdomsförbundet, skrev nyligen en debattartikel i Metro där hon flöt på tacksamhetsvågen som vice talman Tobias Billströms (M) kommentar kring Aftonbladetskribenten Somar Al Nahers ledarkrönika skapat. Hon ansåg likt Billström att Somar Al Naher hade en ”tacksamhetsskuld” till Sverige på grund av det medborgarskap hon fått.

I Somar Al Nahers artikel, som skrevs inför nationaldagen, uttrycktes att hon – snarare än att bjudas in till en medborgarskaps­ceremoni – ville ha en ursäkt av Sverige (bland annat baserat på hur asylprocessen hanterades). Skyttedal och Billström fann alltså detta högst problematiskt.

Jag som svensk medborgare, men allra främst världsmedborgare och medmänniska, är istället otroligt oroad över att vi har så högt uppsatta politiker som kan göra den här typen av uttalanden. För det Skyttedal och Billström ger uttryck för är inget annat än en människosyn som gör skillnad på människor och i grunden bottnar i en infekterad och torftig omvärldsanalys.

Att utspelen ska passera så här ouppmärksammat skrämmer mig. När gick normaliseringsprocessen så stadigt fram att det blev okej att som vice talman eller förbunds­ordförande uttrycka sig så här?

Tacksamhetsdebatten är ett evigt återkommande fenomen som i lite nationalistisk medvind får agera täckmantel till ett mycket större problem. Det här är inte bara en debatt om tacksamhet. Det vet vi alla innerst inne. Skyttedals och Billströms ordval är symptom på hur de ser på sina medmänniskor. Precis som Sverigedemokraternas besatthet av invandringsfrågan är en täckmantel för en viss form av människosyn.

Skyttedal skriver i sin artikel: ”För faktum är att Somar Al Naher har en tacksamhetsskuld till Sverige, oavsett om hon vill erkänna det eller inte. Tacksamhet är nämligen en form av rättvisa.”

Om vi ska börja prata om rättvisa vill jag fråga Skyttedal och hennes likasinnade detta:

Är det rättvisa att vi i Sverige lever som om vi har tre jordklot med resurser?

Är det rättvisa att vi passivt, genom bland annat ett säkerhetsråd som låser läget i Syrien, är medskyldiga till en vår tids största mänskliga katastrofer?

Är det rättvisa att vi lever det liv vi lever på bekostnad av många andra människors lidande?

Är det rättvisa när vi EU endast tar emot två procent av alla de syriska flyktingarna i världen?

Jag vill skicka med en tankeställare: Vem har mer äganderätt till Europas, nuvarande, trygghet? Vad är det som avgör detta?

Vi är alla av samma kött och blod. Sättet många gör skillnad på människor bottnar i en väldigt beklaglig syn på sina medmänniskor.

De människor som flyr till Europa, i hopp om en bättre framtid, tror mer på Europa än vad vi någonsin kan göra. Vi som fått allt detta serverat, vi har inte heller – precis som dem – byggt upp det svenska välfärdssamhället. Det har vi fått ärva. Men det är inget hinder för att de, precis som vi, kan vara med och bygga upp det svenska samhället och stärka den svenska gemenskapen i sinom tid. Det som gör Sverige till Sverige är den svenska befolkningens solidaritet, öppenhet och medvetenhet.

Är det någon som ska vara tacksam så är det vi som har haft turen att få leva och växa upp i ett land som Sverige. Vi ska vara tacksamma för att vi bor i ett land som människor väljer att ta skydd i, vågar tro på och flyr till. Det är vi som är skyldiga dem ett tack. Ett tack för att vi inte kunde göra mer än så här. Ett tack för att de tror på oss trots allt elände i världen. Ett tack för att de valde just Sverige.