Debatt: Det är min rätt att bära minikjol

Det sexuella våld som vi kvinnor utsätts för är och kommer aldrig att vara vårt fel. Oavsett vilka kläder vi bär, skriver debattören Anna Kristiansson.

Jag minns första veckan, trean på gymnasiet, nyss fyllda 18 år. Det är sommar och den stora folkfesten Malmöfestivalen är igång. Jag och mina vänner går med i Slutwalken som arrangeras av Malmös feministiska nätverk. Budskapet var enkelt: Vi ska få gå i vilka kläder vi vill utan att någon ska komma och ta sig friheten att tafsa på oss, vi ska få se ut hur vi vill och det ska inte ligga någon skuld i det. Skulden får aldrig ligga i offret, alltid i förövaren.

Jag har minnen från nattklubbar jag besökt sedan 16-års­åldern. Upplevelsen av hur händer närmar sig min kropp. Under åren har jag lärt mig att slå bort händerna. Jag vill inte. Ta inte på mig. Jag är här för att dansa och ha roligt, inte slå bort tafsande händer stup i kvarten.

Under hösten och våren bor jag i en pittoresk stad i södra Frankrike. Nu i februari ska vi åka till Lyon på klassresa. Vi är alla i Frankrike med det gemensamma målet att lära oss franska men också ha roligt, skratta, få en upplevelse för livet och allt det där. Inför resan har lärarna genomgång av regler som gäller i Lyon. Påminnelser om att vi måste komma i tid, prata så mycket franska som möjligt och så en uppmaning speciellt riktad till oss tjejer: ”Ha inte på er provokativa kläder.” Ett sus går genom rummet med 37 elever varav 31 är tjejer. Lärarna pratar vidare men den tryckta stämningen i klassrummet släpper inte och min vän frågar: Vad räknas egentligen som provocerande kläder?

Minikjolen. Det är inte så smart att ha korta kjolar eller urringade linnen och läraren verkar lite irriterad att frågan har ställts. Sen följer några minuter och ingen av oss fattar riktigt hur sakerna hör i hop. Vi får inte ha utmanande kläder på oss för vi kan råka illa ut och tidigare år hade en elev på en annan resa hoppat från en klippa och skadat hälen och läraren hade fått följa med till sjukhuset i några dagar. Jag fattar fortfarande inte. Hade hen på sig minikjol när hen hoppade?

Vi fortsätter att ifrågasätta och säger att skulden uppenbarligen inte kan ligga på en tjej om hon skulle bli våldtagen under vår skolresa i Lyon. För det verkar vara slutsatsen lärarna gör. Att minikjol = våldtäkt verkar vara lika självklart som att baguetter är något franskt. Sen dras ett, enligt mig, bisarrt skämt om att vi måste ha burka, men faktum är att vi inte skulle få det heller av den anledningen att Frankrike valt att förbjuda användningen av burka och niqab.

Jag förvånas över lärarnas förbryllade ansikten när vi ifrågasätter deras lilla ”påminnelse”. Som boende i Frankrike är det kanske enkelt att missa hur det politiska läget ser ut i Sverige, en kanske har missat att Unga Feminister blir större och större för varje dag. Vi, tjejer, kvinnor, tanter, fortsätter att ta makten över våra kroppar och sätta ner foten. Det sexuella våld som vi kvinnor utsätts för är och kommer aldrig att vara vårt fel. Vi kommer att fortsätta ifrågasätta.

Imorgon går vårt tåg klockan 9.00, jag har packat ner mina finaste minikjolar. En lila, en svart och en blå. Imorgon åker jag till Lyon och jag ska skratta och dansa i minikjolar och magtröjor. Sommaren kommer tidigare till södra Frankrike än hemma och jag kommer att gå barbent så tidigt jag kan. Det kommer aldrig vara mitt fel, min skuld om någon tar sig friheten att utnyttja mig.