Debatt: Det är inte bara viruset som dödar i pandemin

Idag fyller Verdandi 125 år. En jubileumsdag mitt i en svår tid. Verdandi har länge drivit en hård kamp mot sociala orättvisor. Och den kampen behöver fortsätta. Fortfarande lever vi i ett klassamhälle där den fattige alltid drabbas värst. Den globala pandemin har förorsakat lidande överallt där den dragit fram. I nuläget har fler än två miljoner människor som diagnosticerats med covid-19 dött. Mångdubbelt fler har vårdats på sjukhus och ännu fler har insjuknat. 

I samhällen runt om i världen har åtgärder vidtagits för att minska effekterna av smittspridningen. Diskussionen om vilka åtgärder som haft bäst effekt kommer säkert att bli föremål för forskning och utvärdering under många år framöver. Men beslut som fattas för att minska smittans utbredning har också andra effekter än att minska omfattningen av covid-19.

Vi i Verdandi arbetar med kamratstöd och vardaglig solidaritet i många av de områden som brukar beskrivas som socialt särskilt utsatta. Bland dem vi möter dagligen finns människor som lever i fattigdom, där finns personer med olika typer av missbruk och beroenden, vi träffar människor som lever med psykisk ohälsa och allvarliga sjukdomar. 

Och det vi ser är att smittspridningen inte alls är jämlikt fördelad mellan olika befolkningsgrupper. I Stockholm har en undersökning visat att fem och en halv gång så många i kategorin med lägst inkomst har dött av covid-19 jämfört med dem med högst inkomst. Skälen till detta är flera. Det kan handla om trångboddhet och svårigheter att isolera sig men framför allt handlar sannolikt skillnaden om att de som tjänar mest också har bäst möjligheter att kunna följa uppmaningar om att hålla avstånd och undvika andra. Den som arbetar hemma behöver inte åka kollektivt. Men de flesta LO-medlemmar har inte den möjligheten utan tvingas resa och arbeta borta från hemmet även under en pandemi.

De fattiga drabbas värst. Och det är i dessa grupper som nedstängning, isolering och karantän slår hårdast. Det finns en tydlig risk att människor som kämpar med att komma ifrån missbruk och beroende får svårt att leva upp till sina löften när rutinerna försvinner. Den som kämpar mot depressioner och psykisk ohälsa får ännu svårare att klara vardagen när tillfällen till möten och samvaro med andra blir allt ovanligare. 

Dessutom har vi sett exempel på att företag och myndigheter agerar fyrkantigt och omänskligt. Det gäller till exempel när sjuka människor eller familjer med barn vräks mitt under pandemin eller när människor i behov av försörjningsstöd tvingas sälja sin bostad för att få rätt till bidrag.

Det är uppenbart att själva bekämpningen av smittan kan ge upphov till negativa effekter för många som redan lever i svåra omständigheter. Det innebär inte att vi i Verdandi anser att minskad smittspridning ska stå tillbaka eller att vi som samhälle inte ska göra allt för att hålla nere behovet av intensivvårdsplatser. 

Däremot innebär det att vi mitt i pandemin också måste förmå oss att se till effekterna flera år framåt. Samhället har inte råd med fler människor som slås ut. Vi har inte råd med ännu större ojämlikhet än den vi redan lever under. 

Därför måste vi värna om insatser för hemlösa, mötesplatser för ensamma och gemenskap för dem som behöver det mest. Ännu mer stöd måste ges så att lokaler kan hållas öppna under smittskyddade former. Verksamheter som riktar sig till människor i någon form av utanförskap behöver bättre villkor. Vår uppmaning till myndigheter, företag, organisationer och enskilda är att inte låta effekterna av pandemibekämpningen leda till ännu fler problem.