Debatt: Det är inte valfrihet – det är brist på värdighet

Det talas ofta om att det är byggreglerna som står i vägen för fler och billigare studentbostäder. Faktum är att alliansregeringen lättade på reglerna redan 2014 – ändå fortsätter hyrorna att öka. Det är dags att erkänna att taktiken har misslyckats.

Boverket är tydliga i sin slutrapport till regeringen: avregleringar av tillgänglighetskrav spelar en marginell roll i bostadsbristen. De stora hindren ligger någon annanstans – höga markpriser och uteblivet investeringsstöd nämns av branschen som de största flaskhalsarna.

Trots det ser vi hur flera partier och ungdomsförbund fortsätter att upprepa samma gamla lösningar. Liberala studenter vill till exempel göra tillgänglighet frivilligt – som om det vore ett val för studenten att duscha upprätt eller lutad över en toastol. Det är inte valfrihet, det är brist på värdighet.

Kristdemokratiska ungdomsförbundet ställer sig frågande till hur ett bostadsdepartement skulle kunna bidra till fler bostäder. Men sedan 1990-talet har staten successivt backat från sitt ansvar – och resultatet är tydligt. Ett bostadsdepartement skulle inte vara ett hinder, utan tvärtom en samlad kraft som kan ta ett helhetsgrepp om frågan.

Det är dags att lägga den idén på hyllan.

Fria moderata studentförbundet fortsätter ropa efter fler avregleringar för att pressa hyrorna. Men efter tre decennier av just avregleringar har vi facit: hyrorna har inte sjunkit – de har skjutit i höjden. Det är dags att lägga den idén på hyllan.

Samtidigt växer kritiken mot regeringens förslag från civilsamhället. Organisationer som DHR varnar för att personer med funktionsnedsättning utestängs från stora delar av bostadsmarknaden. Saco studentråd beskriver hur 80 procent av framtidens studentbostäder inte kommer vara mer än "besökstillgängliga" – som om tillgänglighet betyder att man kan stå i hallen men inte ta sig till köket, sängen eller toaletten.

Vi står inför en verklighet där små, trånga bostäder utan grundläggande funktioner riskerar att bli norm. Borgerligheten vill i valfrihetens namn ge studenter klaustrofobiska skrubbar som hem. I valfrihetens namn kommer de som kommer från bemedlade familjer kunna ha värdiga bostadsrätter. 

Det här är inte vägen framåt. Ska vi bygga bort bostadsbristen måste vi våga prata om rätt saker: markpolitik, finansiering och statens ansvar. Inte om hur trångt vi kan bygga innan det slutar kunna kallas för en bostad.