Debatt: Desperation är fanatismens moder

I det förakt, det hat man känner, finns alltid ett hopp och en möjlighet till förändring. Det skriver Jakob Andersson som – med anledning av attentatet i Frankrike – minns hur Fryshusets grundare Anders Carlberg alltid lämnade en dörr på glänt.

Det kändes skönt att på nyårsafton säga hejdå till ett år fyllt av krig, förödelse och misär. 2015 kunde ju rimligtvis inte bli värre en 2014 tänkte jag. Det höll i en vecka, sedan kom det bestialiska attentatet i Paris. Dådet i sig, de efterföljande attackerna på moskéer och det som kan förväntas bli det politiska efterspelet kändes minst sagt tungt. I onsdags natt hade jag svårt att sova. Världen kändes ond. Sedan började jag tänka på Anders Carlberg.
Carlberg, grundare och nestor på Fryshuset i Stockholm gick ur tiden för nästan exakt två år sedan. Jag jobbade själv under ett par år i Fryshuset. Jag var där på minnesstunden efter att Anders gått bort. Kön ringlade sig lång fram till kondoleansboken. Politiker från höger till vänster, idrottsmän, socialarbetare, musiker, gamla gangsters – en brokig skara hade samlats för att säga adjö till en modig man som påverkat dem alla.

Det var Carlberg som på 80-talet såg till att ta över det gamla slitna fryslagret i norra Hammarbyhamnen för att starta verksamhet som de unga själva ville ha. Det började med en baskethall, fortsatte med replokaler. Idag, i det nya Fryshuset, finns utöver detta en skejtpark, danssalar, två skolor, konferensanläggning och ett tjugotal sociala projekt härbärgerade i samma lokaler. Anders må ha gått ur tiden men hans hus, hans skapelse, lever i högsta grad. Alla var välkomna till Fryshuset. Från skinnskallarna på 90-talet till dagens avhopparverksamhet för gamla nazister, vänsterextremister och islamister. Alla som visade en vilja att förändra sitt liv hade plats i huset. Dörren stod (som Anders sade) alltid på glänt.

Varför tänker jag då på Anders? Dels för att jag genom sociala medier och när jag pratat med gamla kollegor på ”Frysen” hört hyllningar till den man som gått ur tiden. Men också för att Anders och Fryshuset för mig alltid representerat hopp, medmänsklighet och en omistlig tro på att alla människor med rätt stöd kan förändra destruktivitet till positivitet. Många har gjort den resan på Fryshuset. Oavsett vad man lämnat bakom sig har Fryshuset hjälpt till för att vända det till något positivt. Jag har träffat många av dessa män och kvinnor som en gång var vilsna, arga och utåtagerande.

Under Almedalsveckan 2012, bara månader innan han gick bort, höll Anders ett seminarium där han diskuterade likheterna mellan bombmannen på Bryggargatan och Anders Behring Breivik. Han pratade om isolerade män utan fadersgestalt. Jag tror Anders såg mycket i dessa män som han sett hos så många andra. Desperationen är fanatismens moder.
I baskethallen på Fryshuset som numera heter Anders Carlberg Arena finns ett citat från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.”
I det förakt, det hat man känner, finns alltid ett hopp och en möjlighet till förändring.

Efter att ha skrivit den här texten somnade jag. Mer hoppfull. Världen kändes inte fullt lika ond. Jag inser att jag alltid kommer bära med mig Fryshuset och med det Anders. Bakom alla ondskefulla handlingar finns en människa. För att dessa människor ska nås krävs det människor som Anders. Människor vars dörrar alltid står på glänt.