Debatt: Den som vill bestämma måste kunna förhandla

Jag skulle precis som Jens Holm skriver i slutet av sin debattartikel föredra om MP och V ”tillsammans kunde lösa några av Sveriges akuta miljö- och klimatutmaningar”. Så skedde också vid flera tillfällen 1998–2006 då jag var riksdags­ledamot. Anslaget till järnvägsinvesteringar tredubblades, koldioxidskatten höjdes, miljömålssystemet inrättades, naturskyddet förstärktes, kemikalielagstiftningen skärptes med mera. 

Men för att få igenom sin politik måste man samarbeta med andra för att det ska bli en majoritet bakom förslagen. Och när man samarbetar är eftergifter för andras krav oftast en förutsättning för att nå framgång med ens egna hjärtefrågor. 

För Miljöpartiets räkning finns det anledning att vara stolt över att via regeringssamarbete fått igenom the Swedish proposal i EU. Genom att minska antalet utsläppsrätter och att göra kvarvarande dyrare har klimatpåverkan motsvarande 40-50 gånger Sveriges totala utsläpp kunnat undvaras. Detta är överlägset viktigast för att visa solidaritet med fattiga i andra världsdelar samt kommande generationer. Det var med detta perspektiv mitt politiska engagemang väcktes på 70-talet och jag anser att samma perspektiv bör vara utgångspunkt dag. 

Andra gröna segrar har kunnat noteras till följd av MP:s regerings­medverkan 2014–2021. Ett långvarigt arbete för införande av flygskatt blev framgångsrikt, stora naturvårdsanslag, införande av ­bonus-malus, Ojnare myr på Gotland blev räddat med mera. Vad S-regeringen hade gjort utan MP är lätt att gissa sig till med tanke på allt dåligt inom miljöområdet som redan har hänt under de månader som har gått sedan MP valde att lämna regeringen. När det gäller inventering av nyckelbiotoper och annat viktigt i den skogsupp­görelse MP förhandlade strax innan regeringsutträdet tror jag definitivt att framgångarna övervägde förlusterna även om innehållet fick nya namn. Centerns svek mot den uppgörelsen är en stor förlust för naturvård och ­biologisk mångfald.

När ett parti ska välja att samarbeta med andra för att nå resultat och när det är lämpligt att avstå är en svår fråga som Miljöpartiet ofta har ställts för. Det blir en avvägning om förlusterna är större än vinsterna på kort och lång sikt. För egen del tror jag att MP:s presumtiva väljare knappast tycker ett samarbete med Moderaterna när det gäller sjukvården i Stockholms läns landsting kan uppvägas av eventuella framgångar i kollektiv­trafiken. I skånska kommuner gäller frågeställningen ibland om MP ska samarbeta med andra för att ­förhindra att SD som vågmästare avgör politiken eller om M, L och KD ska etablera majoriteter till­sammans med SD.

Att finnas på åskådarplats och göra önskelistor har varit Vänsterpartiets paradgren i svensk politik på riksplanet. Visst är det skönt med en vass reservation och slippa ta ansvar för kompromisser. Men att göra skillnad på riktigt blir allt mer angeläget när IPCC-rapporterna talar om blodigt allvar för biosfär och mänsklighet. Och då behövs både välunderbyggda åtgärds­förslag, kompromissvilja och politiskt hantverk. Först då kan ansvar tas för kommande generationer.

Hur trafiken ska ställas om för att möta klimatmålen var mitt övergripande fokus under de 16 år jag var riksdagsledamot. Som ordförande i trafikutskottet var jag nöjd med rapporten ”Fossilfria drivmedel för att minska transportsektorns klimat­påverkan – flytande, gasformiga och elektriska drivmedel inom vägtrafik, sjöfart, luftfart och spårburen trafik”. Min slutsats av detta arbete är att minskad energianvändning inom transportsektorn är helt avgörande för att målen ska nås. I detta sammanhang är Vänsterpartiets rabatter på bensin och diesel ett svek. Vad gäller vilken energi som ska gälla när alla effektiva minskningsåtgärder är vidtagna är det oklokt att lägga alla ägg i elektrifieringskorden. Segelfartyg, biogasfordon och flera andra lösningar måste tillämpas om en klimatkatastrof ska förhindras.