Den som blir rik på kriget ska inte få sova lugnt om nätterna

”Death is our business – and business is good” är det ökända mottot för Wagner Group, det ryska privata militärföretaget som grundades av Jevgenij Prigozjin och Dmitrij Utkin en nynazistisk före detta specialoperatör. Wagners verksamhet gick faktiskt så bra att president Vladimir Putin erkände att han finansierat den med en miljard dollar bara under 2023. Nu, efter att Prigozjin och Utkin omkommit i en flygolycka, rapporteras Wagner-soldaterna ha integrerats i den Afrikakår som styrs av försvarsministeriet.

Den här veckan markerar tre år sedan Rysslands invasion av Ukraina, och privata militära företag utgör bara en del av landets krigsekonomi. Deras verksamhet hör till de mest brutala och uppseendeväckande, med flera anklagelser om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Men de är långt ifrån unika i sin iver att omvandla brutalitet till vinst. Ta till exempel tortyren, inklusive skenavrättningar, som den ukrainske bonden Andrian Khablenko påstås ha utsatts för av ryska styrkor i det ockuperade Ukraina.

Trots det växande bevisunderlaget för denna typ av beteende är det förbluffande att det inte finns några seriösa ansträngningar för att ställa de till svars som finansierar Rysslands brott i Ukraina eller drar nytta av dem. Ja, världens blickar är med rätta riktade mot de kommande förhandlingarna, som drivs på av USA, och som kanske eller kanske inte leder till ett eldupphör. Men det finns absolut ingen anledning till att en överenskommelse skulle innebära att de som är inblandade i de värsta brotten i Ukraina går fria.

Det skulle vara mycket mer oroande för dem att få ett krigsförbrytelseåtal hängande över sig i årtionden framöver.

Som det ser ut nu har ansvarsutkrävandet varit svagt. Å ena sidan bör vi välkomna att EU återigen bekräftar sitt åtagande att inrätta en särskild domstol för aggressionsbrottet mot Ukraina. Kaja Kallas, EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, formulerar dess betydelse perfekt: ”Ingen i Rysslands ledning är oåtkomlig.” Samtidigt har Putin och hans ministrar gått för långt och satsat för mycket på sin illegala invasion för att utsikten till ett straffrättsligt åtal ska ha någon avskräckande effekt. De utestående arresteringsorderna från Internationella brottmålsdomstolen, som utfärdades i mars 2023, är ett bevis på detta.

Jämför detta med ryska företagsledare som finansierar privata militärbolag, handlar med plundrat ukrainskt spannmål eller utvecklar fastigheter på platser där massmord har begåtts, som i Mariupol. Hittills har de bara behövt ta itu med västvärldens sanktioner. Sanktioner är besvärliga, men de hindrar inte någon från att leva ett bekvämt liv i Ryssland. De är dessutom oförutsägbara av naturen: regeringar förändras, och det är rationellt för en välbärgad rysk krigsvinstmakare att hoppas på att sanktioner så småningom kommer att avta i kölvattnet av en politisk uppgörelse.

Det skulle vara mycket mer oroande för dem att få ett krigsförbrytelseåtal hängande över sig i årtionden framöver. Sådana åtal har förekommit tidigare. Efter andra världskriget ställdes flera tyska industrialister inför rätta för att ha hjälpt och stött nazisternas grymheter.

Varför har då internationell rätt, med endast en handfull undantag, tappat sitt fokus på att ställa de som finansierar eller drar nytta av världens värsta brott till svars?

Formerna för krigsfinansiering och vinstuttag i Rysslands krig mot Ukraina kartläggs i en rapport som nyligen publicerats av Centre for public and international law vid Australian national university. Rapporten visar också att det internationella rättsväsendet har misslyckats med att hantera ekonomisk delaktighet i brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i olika konflikter, trots pionjärarbete av organisationer som The Sentry eller akademiker som professor Nina Jørgensen.

En del av detta beteende kan redan mötas med stöd av befintlig internationell straffrätt, som kriminaliserar medhjälp till internationella brott. Andra kan kräva en rättslig reform. Till exempel är det enligt alla nationella rättssystem ett brott att hantera vinning av brott (det vill säga att ”tvätta” pengar), men det finns inga sådana regler i internationell rätt.

Inrättandet av en skräddarsydd tribunal för Ukraina erbjuder en unik möjlighet att behandla dessa frågor på internationell nivå. ”Följ pengarna” må vara en kliché, men det finns en anledning till att den fungerar så bra när det gäller att bekämpa allvarlig brottslighet. Dessutom kommer den nya tribunalen att ha betydligt mindre chans att ge skadestånd till offren om inte Putins penningmän finns bland de åtalade. Detsamma gäller för ICC. Även den domstolen bör fokusera mer på de som finansierar och profiterar på krig i sina målsättningar.

För det första bör regeringar förbinda sig att åtala ekonomisk medverkan.

Under tiden kan staterna också agera på hemmaplan. För det första bör regeringar förbinda sig att åtala ekonomisk medverkan på samma sätt som de skulle åtala underliggande krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. För det andra bör de se över sina nationella rättsliga ramar för att införa särskilda bestämmelser om det straffrättsliga ansvaret för de som finansierar och profiterar på krig. För det tredje bör de samarbeta med tillsynsmyndigheter för ekonomisk brottslighet och banker för att öka medvetenheten om brottsvinster i samband med krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Inget av detta ligger utanför regeringarnas befogenheter att göra. Det är just på detta sätt som kampen mot drogkarteller och terroristgrupper förs varje dag: genom att inte bara rikta in sig på dem som begår illdåd, utan också på deras finansiella möjliggörare.

Låt oss inte glömma dessa lärdomar när samtalen om rättvisa för Ukraina blir allt mer högljudda.