Debatt: En sionistisk enstatslösning är i längden oacceptabel

Kristofer Åberg skriver i Dagens ETC (22/7) skriver att ”Israel grundades för att rädda judar undan rasistiska massmord”. Jag vill påstå att det grundades därför att de allierade länderna, inklusive Sverige, inte ville ta emot judiska flyktingar. Antisemitismen i Frankrike och Storbritannien var välkänd. Norges exilregering ansåg att motståndsrörelsen inte skulle engagera sig i att skydda judiska familjer från att deporteras. De som anlände till Sverige med de Vita Bussarna skulle efter rehabilitering ta sig någon annanstans. Ända in på 2000-talet avvisades judiska asylsökanden med hänvisning till att de var välkomna i Israel.

Mycket riktigt finns två strömningar bland sionister men att kalla den ena för vänster som Kristofer gör är direkt missvisande. Båda propagerar för bosättarideologin liknande den som kolonialmakterna förespråkade i Frankrike, Storbritannien, Belgien och Nederländerna. Då även under socialdemokratiska regeringar. Majoriteten av de judar som var på flykt eller som redan bodde annorstädes var övertygade antisionister och är så än idag. De protesterar för närvarande mot Israels politik under parollen ”NOT IN OUR NAME”. De slåss för att bli betraktade som fullvärdiga medborgare i sina respektive länder, trots motstånd från bland andra Björn Söder (SD) eller Ungerns Viktor Orbán. Jag är stolt över alla mina judiska vänner som är eller har varit aktiva antisionister vilket innebär att de även är eller var aktiva antirasister. Inte, som Kristofer skriver, att antisionismen är en form av rasism.

Kristofer skriver vidare att ”den socialistiska sionismen styrde Israel under flera decennier”. Även det är en sanning med modifikation. Våldsbenägna judiska extremistorganisationer som Haganah har sedan bosättningspolitikens början i slutet av 1800-talet styrt den sionistiska politiken. Bland annat genom mordet på Folke Bernadotte och en israelisk president som förespråkade en tvåstatslösning.

Att det i Israel bor två miljoner palestinier med rättigheter, som Kristofer skriver, är ytterligare en sanning med modifikation. Dessa människor har släkt och vänner i de ockuperade områdena som de inte fritt får besöka och vågar inte kritisera den israeliska regeringens politik. Israeliska judar som är deras vänner behandlas som landsförrädare och kan drabbas av fängelsestraff.

Som sista bemötande vill jag kritisera undertexten till fotot som illustrerar artikeln: ”Släkt och vänner till Israeliska soldater som dödades under attacken 7 oktober”. I krig och som ockuperat folk är man i sin fulla rätt att i försvarssyfte bestrida motståndarens militära styrkor. Att deras efterlevande sedan sörjer  är naturligt men ändrar inte på de förtrycktes rätt att motsätta sig sina förtryckare.

Krig skadar befolkningen, oavsett vilken sida det gäller. Men den som är starkare (i det här fallet Israel) måste bete sig på ett acceptabelt sätt. Den starke får definitivt inte leva rövare på annan folks mark. Enda lösningen, oavsett vad somliga tycker, är en enstatslösning där samtliga invånare har lika rättigheter inom de gränser som Israel bevakar som sina. Från Gaza mot Egypten och Medelhavet, från Västbanken mot Jordanien och mot Libanon och Syrien. Den sionistiska enstatslösningen inom dessa gränser som judisk nationalstat är rasistisk och rättsligt oacceptabel. Den är i längden lika omöjlig som de gamla kolonial- och bosättarväldena.