Debatt: Den pågående slakten av folkbildningen är en katastrof

Den nu pågående slakten av folkbildningen är en katastrof. För den enskilde individen, men också den demokratiska infrastrukturen. Jag, och många med mig, hade aldrig hamnat där vi hamnat och gjort det vi gjort utan studiecirklar, offentliga samtal och öppen debatt arrangerade av ett eller annat studieförbund.

Just min berättelse handlar om ABF-huset i Stockholm. Där satt jag först i publiken. Blev sen studiecirkelledare. Uppmanades sedan att pröva mina vingar och skapa en egen studiecirkel. Den cirkeln blev en studiehandledning och senare en bok. På några år hade jag gått från ung valpig deltagare till stolt medskapare av böcker och offentliga program. På vägen lärde jag mig administration genom att fylla i excelark och deltagarlistor. Jag lärde mig pedagogik genom att planera och lägga upp varje enskilt studietillfälle. Jag lärde mig konflikthantering genom att medla mellan åsikter. Jag lärde mig leda offentliga samtal. Allt det jag saknade på universitet i Frescati lärde jag mig i salarna på Sveavägen. Från deltagare till medskapare. Av kurser och böcker, men än viktigare blev jag en del av det demokratiska samtalet. Genom att tilldelas ansvar kunde jag några år senare själv ta ansvar.

Till folkbildningen kommer du av egen fri vilja. För att du vill lära dig något nytt eller delta i ett samtal. Skälen till detta är oviktiga. Det centrala är att ingen tvingar dig. Du följer ditt hjärta och leds av din törst efter kunskap. Beroende på ideologi, trosuppfattning eller annan tillhörighet har du kunnat välja vilket studieförbund som passar just dig. Ibland är ideologin tydlig, oftast inte. Det centrala har varit individens frihet.

Den svenska folkbildningens historia, från Olsson med skägget till ”mitt” ABF-hus med Göran Eriksson, Daniel Suhonen och Moa Elf Karlén är historien om att bilda sig själv, ta makten över sina omständigheter och sitt liv. Folkbildningen och studieförbunden består av en bred palett av organisationer och idériktningar. Oscar Olsson, som var Olsson med skäggets riktiga namn, var aktiv inom IOGT och nykterhetsrörelsen. Andra tidiga bildningspionjärer var aktiva inom frikyrkan. Medborgarskolan har Moderata Ungdomsförbundet, Fria Moderata Studentförbundet och Rojalistiska föreningen bland sina medlemsorganisationer. Folkuniversitet växte fram ur universitetsvärlden och är bildat av ett flertal universitet i samverkan.

De senaste åren har jag både öppet och interna samtal kritiserat folkbildningen. Min kritik har handlat om att flera, både nationella och regionala, aktörer gått vilse. Blivit fastighetspekulanter, konferensanläggningsföreståndare, marknadsaktörer inom utbildning eller fyrkantiga byråkrater. Från norr till söder. Samtidigt har flera studieförbund skärpt reglerna kring hur studiecirklar och kulturarrangemang ska rapporteras. Ibland har vi mötts av system som blandar det sämsta av den sovjetiska planekonomin med New public Managements statistikmätningshysteri. Skälen till dessa förändringar har varit, uppfattar jag det som, en anpassning och rädsla att de politiska vindarna ska börja blåsa hårdare. Att folkbildning och studieförbund skulle börja ifrågasättas av en alltmer konservativ höger och liberalism. Nu är vi där. New Public management och marknadsanpassning räckte inte.

De aviserade nedskärningarna är gigantiska. Minus 250 miljoner år 2024, minus 350 miljoner 2025 och år 2026 blir det sammanlagt minus 500 miljoner. Minus 500 miljoner innebär en nedskärning på 28 procent av den totala budgeten till studieförbunden. Vad det innebär ännu vet vi inte. En sak är säker: Inte blir det mer frihet att bilda sig, gå sin egen väg. Sverige kommer bli fattigare, dummare och tråkigare. En mer auktoritär syn på kunskap och engagemang skymtas bortom horisonten.

Jag hoppas och tror att vi nu är många som ställer oss på barrikaderna. För den fria folkbildningen. För studiecirkeln. För denna så viktiga del av den demokratiska infrastrukturen.