Debatt: Den okända historien om varför Slussen blev ett rivningsobjekt

Innan Stadsbyggnadsnämnden fattade beslut om Slussen i torsdags kunde ledamöterna varit betjänta av att känna till bakgrunden till Slussens osannolika förfall. Att Slussen i dag är starkt nedgånget är väl känt. Mindre känt är att förfallet inleddes tidigt och medvetet. Genom strategiska besparingar förvandlades Slussen gradvis till ett rivningsobjekt. Ur en promenad runt Slussen med en av trafikkontorets experter växte sommaren 2011 en historia fram där Slussens förfall visade sig vara en märklig affär.

Stockholm, juni 2011. Trafikkontorets Christer Johansson visar runt i den tidigare stolta trafikanläggningen från 1930-talet. Förfallet som redovisas är massivt. Årtionden av bristande underhåll har lämnat Slussen i ett bedrövligt tillstånd. Betongen har sprängts inifrån när armeringsjärnen rostat. Bärande balkar har knäckts när pålningen har satt sig. Betongen flagnar längs väggarna. Över gapande hål sitter provisoriska metallnät. Anläggningen har uppenbarligen fått förfalla obehindrat under många år. 

– Vi har slutat att reparera Slussen. Det är väl ingen idé att lägga pengar på det när det ändå ska bytas ut, säger Christer Johansson. 

Denna formuleringen är typisk för Trafikkontorets hållning. Trots att inget formellt beslut fattats har man sedan länge bestämt att Slussen inte ska underhållas för framtiden.
Ingenjör Åke Bjurholm, 67, kom till gatukontoret på 1980-talet. Han har arbetet med Slussen i många år och menar att den gamla betongen har slitits hårt och måste bytas ut. Men man behöver inte riva bort alltihop för att reparera Slussen, enligt honom. Slussen är byggd i 24 sektioner, som tårtbitar, som går att byta ut var för sig. Enligt Åke Bjurholm har Gatukontoret haft siktet inställt på att riva Slussen så länge han har arbetat där. 

Ingenjör Carl Silfwerbrand, 89, var Åke Bjurholms företrädare. Han började på Gatukontoret på 1970-talet.
– Vi fick tydliga direktiv att inte satsar än nödvändigt på Slussen, då den skulle bytas ut, förklarar han.

Hans kollega vid Gatukontoret, ingenjör Lars Modée, 85, säger likadant.
– Vi begärde 20 miljoner kronor till underhåll men fick bara fem. Då sa vi: ”Slussen är räddningslöst förlorat!”.

– Det var omöjligt att upprätthålla kvaliteten med de små medel vi fick, och det var uppenbart för oss att avsikten var att Slussen skulle rivas, säger Lars Modée. 

Det går alltså inte i dag att hitta någon levande människa som minns den tid när Slussen skulle underhållas med stolthet. Västerbron, som är jämnårig med Slussen är i utmärkt skick, medan Slussen var stämplad för rivning redan innan den fyllt 40 år.

Ulf Adelsohn (M), gatu- och trafikborgarråd 1973-76, reagerar starkt på dessa uppgifter.
– Det fanns absolut ingen politisk vilja att byta ut eller riva Slussen under min mandattid. Jag tog inga sådana beslut, inte heller kände jag till några sådana planer, säger han mycket bestämt. 

– Jag kan också säga säkert att John-Olle inte heller hade några sådana avsikter, säger han, med hänvisning till John-Olle Persson (S), som efterträdde Adelsohn på posten som borgarråd 1976-79.

Lennart Rydberg (FP), gatu- och trafikborgarråd 1985-88, har samma bild av Slussens förvaltning.
– Det fanns inga planer under min tid på att riva Slussen, säger han. Den var sliten och krävde pengar, men riva, det var det aldrig tal om. 

Han hade också gärna sett att den den gamla Slussen var kvar.
”Slussen borde ha renoverats långt tidigare”, menar han. 

Tjänstemännen på gatukontoret hade uppenbarligen en egen agenda för Slussen, som inte kom till politikernas kännedom.

Ingemar Josefsson (S), gatu- och trafikborgarråd 1988-91, ger en fördjupad bild av detta. Under hans tid som borgarråd kom från om Slussen upp till ytan.
– Det var mitt under pågående möte, inte ens ett som ett anmält ärande, som gatukontoret berättade att Slussen höll på att rasa ihop, berättar han.

Han avbröt omgående mötet för att begära mer information.
– Jag sa att vi måste stänga av Slussen för att reparera den. Men då backade gatukontoret. Det behövdes inte, sa de då istället, fullt så illa var det kanske inte. 

Detta ledde till en granskning av Slussen och den första tävlingen om Slussens förnyelse, en process som genomfördes med vad Josefsson beskriver som en helt öppen syn. Men resultatet lades på is. Inget hände.
– Det som togs fram ”dog”. Ja, det kan bli så. När tjänstemännen inte får som de vill driver de inte en viss fråga, och då kommer den inte fram, helt enkelt, säger Ingemar Josefsson.

Han beskriver en misstro mellan Stockholms politiker och tjänstemän som går tillbaka till konflikten kring almarna i Kungsträdgården.
– Den visade att vi politiker inte kunde lita på tjänstemännens bedömning. De sa att det bara gick att göra på ett sätt. Men så var det ju inte.

Enligt Ingemar Josefsson fanns det dolda grupperingar inom förvaltningarna som agerade på egen hand, bortom politikernas insyn.
– Man kan väl säga att några tjänstemän hade andra ambitioner än vi politiker. Vissa högt uppsatta inom fastighets- och exploateringskontoret var mest intresserade av att dra in pengar till staden. Det handlar om kopplingar och kontakter som går ända tillbaka till rivningarna av Klarakvarteren, förklarar han. 

Dessa uppgifter ställer onekligen frågan om Slussen i ett nytt och tveksamt ljus. Årtionden av tröstlöst förfall förefaller att ha varit en medveten och iscensatt process. Det handlar om en långsam men effektiv nedmontering, för att med rostens, sättningarnas och smutsens hjälp på sikt döma ut Slussen, i syfte att få en möjlighet att bygga nytt på platsen. Inför Stadsbyggnadsnämndens beslut om Slussen var spelplanen således krattad sedan decennier. 

Fotnot: Det här debattinlägget publicerades första gången 7 oktober 2011.