Debatt: Den nya gymnasielagen är orättvis

Den 1 juli trädde en ny lag i kraft. Det är en tillfällig lag som gäller uppehållstillstånd för studier. Det vänder sig i magen på mig när asylrätten är så urlakad att man ska prestera i skolan för att få uppehålla sig i Sverige.
Det är så snålt. Det är så fel. Lagen är ogenomtänkt och känns som en hastig lösning för att få tyst på massorna som är upprörda för att ingenting sker.

Kriterier som ska uppfyllas för att kunna söka är bland annat att man ska ha registrerats som asylsökande i Sverige senast 24:e november 2015.
Du inkluderas alltså inte i lagen om du kom till Sverige den 25:e november. Här är lagen tydlig och rigid: en dag, en vecka eller ett år senare saknar betydelse. Det blir mycket märkligt och osmakligt att människors liv avgörs av vilket datum politiker valt att träffas.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag tycker det är helt orimligt att ens rätt att vara i landet baseras på hur man presterar i skolan. Denna grupp människor är redan i en mycket pressad situation. Många har aldrig tidigare gått i skolan och ingen är särskilt van vid det svenska sättet att studera. Det är inte alla som haft en trygg och stabil tid i Sverige. Många har upplevt flytt till en annan stad (eller flera andra städer), hemlöshet, skolbyten, oro för framtiden, psykisk ohälsa, oro för familjemedlemmar. De flesta har haft svenska gode män, familjehem och skolpersonal som funnits som stöd men som sedan ofta försvunnit.

Det mest rimliga kravet i lagen är i min mening det att man ska vara ostraffad. Det känns vettigt och genomtänkt. Man ska sköta sig och följa svensk lag, helt enkelt anpassa sig till det nya samhället och sitt nya liv.
Jag har dock sett flera negativa beslut från Migrationsverket där man menar att ungdomen inte etablerat sig i samhället trots jobb, skola, vänner och mycket goda språkkunskaper.

På individnivå kan det också bli rent vidrigt hur detta krav ställer till det.
Jag tänker på Mohammad Simone som Sverige vill utvisa trots att han är både homosexuell och konvertit, nu dessutom omskriven i media. Dessa skäl borde ge asyl då de skulle innebära stor fara för honom i Afghanistan, men han får avslag på sin ansökan. När Mohammad var hemlös och frös stal han en jacka och inkluderas därför inte i den nya gymnasielagen.
Jag känner inget annat än sorg och empati.

Nu har Migrationsverket beslutat att avvakta besked från Migrations-överdomstolen angående hur man ska bedöma ansökningar utan giltig id-handling. Vi avvaktar besked, men återigen befinner sig ungdomarna i limbo. Tillbaka på ruta ett, utan möjlighet att börja leva sina liv. Under den månad som gått med den nya lagen har ungefär 100 beslut fattats; 90 avslag och endast tio bifall.

Efter så lång väntan på Migrationsverkets beslut, med livet i en vågskål, är det lätt att tappa hoppet. Jag måste säga att jag imponeras av den stora envisheten i de ungas kamp för sina liv men också för andras. Jag blir lycklig av att se den stora gemenskap och stöttning för varandra som skapats av denna mycket oangenäma situation.

Jag vet att det finns de som hamnat i kriminalitet eller i missbruk. Jag vet att det finns de som inte sköter sig. Jag frågar mig hur lätt det är att leva i flera år utan att känna sig välkommen i det land man är i. Hur lätt är det att behöva lita på andra för hjälp med i princip allt? Jag undrar om jag hade varit en av dem som varje dag orkat hålla uppe hoppet.

I mitt tidigare yrke som undersköterska inom äldreomsorgen var jag ofta i samtal kring rätten till självbestämmande och att vara delaktig i sin vardag. Helt enkelt att kunna vara så självständig som möjligt. Jag tänker att detsamma gäller dessa ungdomar. För att må bra behöver vi människor känna att vi kan påverka och att vi har rätten till ett liv.

Varför är Sverige så motvilligt till att låta människor få en chans att klara sig själva? Det är en stor sorg för mig att se hur “mitt land” så enträget bryter ner människor som kom hit med drömmar och mål 2015. Jag får hopp av att möta dessa unga människor som inte ger upp utan fortsätter att kämpa.
Det är en skam för mig, och borde vara en skam för Sverige, att vi inte bemöter dem bättre och står fast vid vårt ord att de är välkomna hit.